Slangö

Slangö.

Katten Jam och Tom var på Slangö. Familjen var också där, och kaninen Ida förstås. Jam sov inte längre på verandan. Samtidigt som kaninen flyttade in i föräldrarnas rum, så gjorde Jam det också. Barnen sov i det inre rummet med två sängar. Sängarna stod mot var sin vägg. Vid änden av den ena sängen stod ett tungt skåp i ek. Det var ett vackert skåp. Ett skåp med fyra utdragbara lådor. Kanske fem. Överst var en spegel. Vid rummets kortsida fanns fem garderober. Gammaldags inbyggda. Fyllda med skräp. Vid den andra sängens fotsida stod en gammal stol. Bra att lägga kläder i. Tapeterna var mönstrade med ängsblommor. Elsladden till ljuskontakten var övertapetserad. Så skulle inte en riktig målare göra. Det gick sönder här och där. I stora rummet stod två sängar i mitten. Där sov Tom och Agnes. Lilla rummet som barnen hade var utrustat med ett fönster åt söder. Stora rummet hade ett fönster åt söder och ett åt väster. I hörnet åt nordväst stod en ny braskamin. Den hade Toms bror tagit dit. I motsatt hörn stod en bekväm fåtölj. Den var bra att lägga kläder i. Mot väggen i väster, invid köksdörren, stod en ny bokhylla. Mellan den och sängen fanns en köksstol. 

Invid den stolen hade Ida sin plats. Jams plats var vid fåtöljen. Nu satt de på verandan. Agnes och barnen sov. Klockan var sju. Både Ida och Jam vaknade lite när som helst. När Tom gick upp, gick de också upp. Köksdörren var i norr. Mellan dörren och kaminen stod en bred byrå. Uppe på byrån stod en TV. Faktiskt en färg-TV. Tom gick ut i köket och satte på kaffevatten. Han drack alltid Neskaffe när bara han skulle ha. Solen hade kommit upp över bergen i väster. Den började värma så det kändes. Han ställde upp ytterdörren till vädring. Ida skuttade genast ut. Jam följde efter. Tom satte sig på trappan utanför. Ida började äta maskrosblad. Jam kom in igen och mumsade lite ur sin skål. Skall vi gå ned till Äpelvikshamnen, undrade Tom. Gärna svarade Ida och Jam med en mun. Kaffevattnet var varmt. Han hällde en matsked pulver i en stor kopp, och fyllde på med varmt vatten. Idyllen var ett faktum. Tom med sitt kaffe. Jam med sin skål. Ida med sina maskrosblad. Solen värmde skönt nu. Oxlarna vid vägen var frodiga och gröna. Den lilla ladan vid vägen lyste röd. Körsbärsträden klättrade på den. Där brukade kattungar från Bo på andra sidan vägen, kila runt. 

Tulpaner stod i rabatten. Röda och gula. Gullmora och blåklockor trivdes på ängen. Det var fri sikt över ängen mot söder. Där fanns sandgropar på ängen. Snäckskal blandades med fin sand. Fyra gropar. Som tänkta för golf. Här drömde Tom när han var liten att han kröp in i en blåklocka. Stockholmarns familj var här. De hade övertagit Olles hus när han dog. De brukade sova länge på mornarna. De hade två små barn. Lagom att leka med för Toms barn. Han tog det sista av kaffet. Ida och Jam var förväntansfulla. De satte sig helt tätt intill. Jag tycker om er, sade han. De stängde dörren efter sig, och började vandringen. De kom genast till dammarna på Bos sida om vägen. Det var här grodorna höll till. Tidigare på sommaren fanns här fullt av grodyngel. Först låg klumpar av rom i dammarna. När de kläcktes var de bara en klump med svans. Sedan växte fyra små ben ut, och svansen krympte. Till slut var det miniatyrgrodor som kröp upp ur vattnet. På kvällarna hördes konserten. Grodorna kväkte. Det blandades till ett ständigt surr. Ibland blandades det med vårtbitares gnidande. 

Om det höll på hela natten visste inte han. Man somnade ju ifrån det. De fortsatte sin vandring. Vägen var nybelagd med svart asfalt. På Stockholmarns sida av vägen låg Mink-Anders stuga. Den hade legat där. Nu låg där två nya röda hus. Anders stuga brann. Längre ned på samma sida vägen finns krogen. Ett minne från den stora sillperioden. Nu sig likt bara på utsidan. Vid vägens slut fanns piren. En brygga av sten. Där satt Bo och rensade garn. Tinor och makrillgarn denna gång. Han tittade förvånat på Ida. Han var van vid katter, men inte kaniner. Jam brukade hålla tyst ihop med främmande människor. För Ida var det ingen ansträngning att vara tyst. För Jam var det annorlunda. Bo vet inte att katter kan prata. Därför är det bäst att vara tyst. Bo gjorde konstiga rörelser med händerna när han lagade näten. Ida stirrade. Jam behärskade sin lust att säga någonting. Då sade Bo: ”Trivs du med katten?”. Tom blev förvånad över frågan men fann sig till slut. Han förklarade att Jam var det bästa han hade. Ja, tillsammans med Agnes, barnen och Ida. De lämnade Bo, och gick ut på lilla bryggan bredvid. Där näst längst in låg ekan. Segelbåten brukade de lägga längst ut på bryggan. Det låg tre små röda bodar helt ovanför. Det var muddrat en fåra längs berget, ända in till fotbollsplanen. Där skulle de åka snart, för att ta upp ekan på land. Då rullade de ekan på runda små stockar. Det räckte med tre. När man knuffat fram en bit, tog man den sista stocken och flyttade fram. Ida började bli trött. Vi går tillbaka sade hon. Jam tittade på Tom. De nickade mot henne, och började vandringen hem. De gick nu längs vattnet. Det var egentligen tomtmark, men så har man alltid gått. De svängde av över Bos tomt. Kattungar kilade över vägen. Tänk att det kanske är Jams kusiner. Han stannade och nosade på dem. Ida skuttade runt som ingenting. Hon ville verka vanlig kanin. Agnes och barnen var uppe. Jaså, där är ni sade hon. Ja här är vi sade Tom. En vanlig man, med en vanlig katt och en vanlig kanin, sade han. För de är väl vanliga?