Funderade.
Katten Jam funderade. Jam vände sig till Tom. Jam tyckte att han verkade nedstämd. De satt i verandan på Slangö. Agnes sov. Det gjorde barnen Eva och Robert också. Jam satte på tevatten. Osten var slut så det fick bli kaviar och mjukost på smörgåsarna. Jam visste att Tom mådde bättre om han fick berätta. Jam bad honom att berätta någonting. Han berättade från sin uppväxt. Jag satt på en bänk i lekparken mellan skolan och Lundongatan där jag bodde. I gungan satt den sötaste lilla tjej jag någonsin hade sett. Hon hoppade ur gungan och kom fram till mig. ”Vad heter du”, sa hon. Jag heter Marianne. Vill du följa med mig upp i skogen? Jag hade blivit blixtkär när jag såg henne i gungan. Vad menade hon? Vad skulle vi göra i skogen? Jag förstod ingenting men blev ändå väldigt besvärad och generad. Det var något som inte stämde. Så brukar det inte gå till när man går upp i skogen, Kråkängsparken. Jag sa nej. Hon bodde i radhuset bredvid vårt. Hennes pappa kom ut och fångade mig på gatan när jag gick förbi. Kom in sa han. Jag hälsade på honom och hans lilla mörka fru med den gigantiska barmen. De visade mig sitt piano i vardagsrummet.
”Vi har hört att du är så duktig på att spela piano”. Kan du inte ge privatlektioner och lära Marianne att spela bra? Jag blev väldigt överrumplad. Att bli inbjuden av vuxna till deras hem var inte vanligt. ”Vill du ha något att dricka”. ”En bulle att äta”. ”Både mamma och jag tycker mycket om dig”. Jag tittade på den enorma barmen som hävde sig vid varje andetag. Undra om Marianne skulle få sådana bröst? Nu var hon världens nättaste lilla sötnos, men någonting stämde inte. De är inte normala. Alltsammans var väldigt smickrande. Berömmet. Jag skulle få betalt för att sitta regelbundet bredvid Marianne, den fantastiska och göra någonting jag älskade. ”Nej jag vill inte”, svarade jag. Jag förstod inget, men något stämde inte. Sen såg jag henne med en kille . B-sortiment jämfört med henne. Hon var inte gammal när hon blev gravid första gången. I början av hösten åkte fotbollslaget på träningsläger till Danmark. Jag delade rum med fete Per och Theodor. Teo var mörk och snygg. Tidigast utvecklad och en tjejtjusare. Han berättade om flickor. Massor föll på plats. De hade någonting jag behövde för att livet skulle bli helt. Tjejerna. Att vara söt var inte det enda. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, eller om någon tjej någonsin skulle vilja ha mig. Fotboll, handboll, löpning, skolrekord var inte alls allt. Inte att vara bäst i engelska med den underbara unga vackra fröken Lisa heller. Älskade hon mig för att jag var bäst eller var det något mer bakom hennes berusande leenden?
Jag började se mig om. Var fanns hon? Det var i skolparken i början av hösten. Jag gick i sjuan. Det var två killkompisar, Inga-Lill och jag. Skoldagen var slut. Det doftade blommor och gräs. Hon hade mörkt långt hår och stora mörka ögon. Mina är blågröna. Mitt hår brunt. Vi var lika stora, men hon var en full kvinna. Hennes bröst var fylliga. Hennes läppar tjocka, och hennes ögon tindrade när hon såg på mig. ”Du är den gulligaste jag vet”, sa hon. ”Inga-Lill, Inga-Lill, sjung visan för mig”. Så hade poeten skrivit. Det visste jag. Var det Fröding? ”Min själ är så ensam på levnadens stig”. Vi kysstes. På min sida skolan bodde mest killar. Och så Mari, Majsan och Lisa. Det var min Mari, med de långa gula flätorna. Hon hade också flyttat till Bräcke: Bara några år tidigare och hon gick i Färjenässkolan där jag hade slöjd. Vi såg varandra på skolgården men ingen av oss sa någonting. Olle var ledaren. Han var intelligent och hade högsta betyg i alla ämnen. Han var kommunist. Han lyssnade bara på engelsk musik. Animals, Kinks, The Who osv.
Han inbillade sig att vi bodde i England och att våra pappor var kolgruvearbetare. Olle drack bara öl. Wersén och hans udda tvilling, ”Tajen” var alltid lojala med honom liksom Dan ”Fisken” Persson och Bengan. Fisken hade två stora tjusiga vinthundar. Lille Gillo var en liten mörk invandrarkille som flöt in i gänget. Han boxades och var helt orädd fast han inte hade någon räckvidd alls. En gång hade vi en turnering i Olles trädgård. Gillo och jag gick till final. Det var otäckt. Han tog det på blodigt allvar och vi skadade varandra riktigt. Jam hade ringt till Ingeborg. Han meddelade att han gjort en ny mailadress till henne. Storholmen var upptaget så det fick bli Storholmen2. Jam sade också att han skickat ett mail till den nya adressen. I det fanns även Jams bloggadress. Tevattnet var fortfarande lite varmt. Jam var inbunden. Både han och Tom mådde dåligt. Har jag skrivit mycket dumheter sista tiden, frågade Tom. Vi har i alla fall sagt vad jag tänker, sa Jam. Vad du tänker, sa Tom. Är vi inte i alla fall två som tänker, undrade han. Utan tvekan är vi två som finns, svarade Jam. Vem som tänker är en helt annan historia. Tom satt tyst. Jam är oförbätterlig.
Katten Jam funderade. Jam vände sig till Tom. Jam tyckte att han verkade nedstämd. De satt i verandan på Slangö. Agnes sov. Det gjorde barnen Eva och Robert också. Jam satte på tevatten. Osten var slut så det fick bli kaviar och mjukost på smörgåsarna. Jam visste att Tom mådde bättre om han fick berätta. Jam bad honom att berätta någonting. Han berättade från sin uppväxt. Jag satt på en bänk i lekparken mellan skolan och Lundongatan där jag bodde. I gungan satt den sötaste lilla tjej jag någonsin hade sett. Hon hoppade ur gungan och kom fram till mig. ”Vad heter du”, sa hon. Jag heter Marianne. Vill du följa med mig upp i skogen? Jag hade blivit blixtkär när jag såg henne i gungan. Vad menade hon? Vad skulle vi göra i skogen? Jag förstod ingenting men blev ändå väldigt besvärad och generad. Det var något som inte stämde. Så brukar det inte gå till när man går upp i skogen, Kråkängsparken. Jag sa nej. Hon bodde i radhuset bredvid vårt. Hennes pappa kom ut och fångade mig på gatan när jag gick förbi. Kom in sa han. Jag hälsade på honom och hans lilla mörka fru med den gigantiska barmen. De visade mig sitt piano i vardagsrummet.
”Vi har hört att du är så duktig på att spela piano”. Kan du inte ge privatlektioner och lära Marianne att spela bra? Jag blev väldigt överrumplad. Att bli inbjuden av vuxna till deras hem var inte vanligt. ”Vill du ha något att dricka”. ”En bulle att äta”. ”Både mamma och jag tycker mycket om dig”. Jag tittade på den enorma barmen som hävde sig vid varje andetag. Undra om Marianne skulle få sådana bröst? Nu var hon världens nättaste lilla sötnos, men någonting stämde inte. De är inte normala. Alltsammans var väldigt smickrande. Berömmet. Jag skulle få betalt för att sitta regelbundet bredvid Marianne, den fantastiska och göra någonting jag älskade. ”Nej jag vill inte”, svarade jag. Jag förstod inget, men något stämde inte. Sen såg jag henne med en kille . B-sortiment jämfört med henne. Hon var inte gammal när hon blev gravid första gången. I början av hösten åkte fotbollslaget på träningsläger till Danmark. Jag delade rum med fete Per och Theodor. Teo var mörk och snygg. Tidigast utvecklad och en tjejtjusare. Han berättade om flickor. Massor föll på plats. De hade någonting jag behövde för att livet skulle bli helt. Tjejerna. Att vara söt var inte det enda. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, eller om någon tjej någonsin skulle vilja ha mig. Fotboll, handboll, löpning, skolrekord var inte alls allt. Inte att vara bäst i engelska med den underbara unga vackra fröken Lisa heller. Älskade hon mig för att jag var bäst eller var det något mer bakom hennes berusande leenden?
Jag började se mig om. Var fanns hon? Det var i skolparken i början av hösten. Jag gick i sjuan. Det var två killkompisar, Inga-Lill och jag. Skoldagen var slut. Det doftade blommor och gräs. Hon hade mörkt långt hår och stora mörka ögon. Mina är blågröna. Mitt hår brunt. Vi var lika stora, men hon var en full kvinna. Hennes bröst var fylliga. Hennes läppar tjocka, och hennes ögon tindrade när hon såg på mig. ”Du är den gulligaste jag vet”, sa hon. ”Inga-Lill, Inga-Lill, sjung visan för mig”. Så hade poeten skrivit. Det visste jag. Var det Fröding? ”Min själ är så ensam på levnadens stig”. Vi kysstes. På min sida skolan bodde mest killar. Och så Mari, Majsan och Lisa. Det var min Mari, med de långa gula flätorna. Hon hade också flyttat till Bräcke: Bara några år tidigare och hon gick i Färjenässkolan där jag hade slöjd. Vi såg varandra på skolgården men ingen av oss sa någonting. Olle var ledaren. Han var intelligent och hade högsta betyg i alla ämnen. Han var kommunist. Han lyssnade bara på engelsk musik. Animals, Kinks, The Who osv.
Han inbillade sig att vi bodde i England och att våra pappor var kolgruvearbetare. Olle drack bara öl. Wersén och hans udda tvilling, ”Tajen” var alltid lojala med honom liksom Dan ”Fisken” Persson och Bengan. Fisken hade två stora tjusiga vinthundar. Lille Gillo var en liten mörk invandrarkille som flöt in i gänget. Han boxades och var helt orädd fast han inte hade någon räckvidd alls. En gång hade vi en turnering i Olles trädgård. Gillo och jag gick till final. Det var otäckt. Han tog det på blodigt allvar och vi skadade varandra riktigt. Jam hade ringt till Ingeborg. Han meddelade att han gjort en ny mailadress till henne. Storholmen var upptaget så det fick bli Storholmen2. Jam sade också att han skickat ett mail till den nya adressen. I det fanns även Jams bloggadress. Tevattnet var fortfarande lite varmt. Jam var inbunden. Både han och Tom mådde dåligt. Har jag skrivit mycket dumheter sista tiden, frågade Tom. Vi har i alla fall sagt vad jag tänker, sa Jam. Vad du tänker, sa Tom. Är vi inte i alla fall två som tänker, undrade han. Utan tvekan är vi två som finns, svarade Jam. Vem som tänker är en helt annan historia. Tom satt tyst. Jam är oförbätterlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar