Bondkatten

Bondkatten.

Katten Jam var inte glad. De var på Slangö, och skulle handla i affären vid båthamnen. Strandkassa. Affären var stängd. De skulle inte öppna förrän om en timma. Jam och Tom tittade på båtarna i gästhamnen. Segelbåtarna var otroligt stora. De låg i rader ut i hamnen. Sida vid sida. Närmast affären låg några gigantiska motorbåtar. ”Vissa i det här samhället har för mycket pengar”, muttrade Jam surt. De tittade på den lilla båthamnen bakom affären. Där skulle passa att ha en liten båt liggande. Han och Jam gick ut mot färjan. De var stora och gula nu för tiden. Tidigare var det små vita som man fick backa på. Soptippen var stängd. Den var bara öppen några timmar på onsdag och lördag. De valde vägen österut. ”Här längst i ”sör” lade ångbåten till när jag var liten”, sade han. De gick fram mot ålderdomshemmet, och fortsatte mot lekplatsen. Jam satte sig i en gunga. Tom sköt på. ”Vore det inte bättre att ha ett hus här”, sa Jam. ”Här finns så fina trädgårdar”. Tom tänkte på Charlotta Åberg. Undrar just om hon bodde här, tänkte han. Han hade skrivit att Petter flyttade till en större och finare tomt efter några år på Slangö. Om han tjänade bra på sillen var det väl logiskt om han flyttade. Då växte Anders upp på en stor vacker tomt. Det gjorde Charlotta också. 

Hur blev det för Anders syskon? Var det bara Anders som blev välbeställd? Jam och Tom följde vägen öster på ön. De kom fram till korsningen igen. Tog förstås åt vänster. Passerade biblioteket, och närmade sig hans kusiners hus. Han minns farbror Knut. Han var alltid glad. Rund om magen. Han försökte inte dölja det. Han hade byxor som satt slimmade runt kroppen. Knut var lumparkompis med Toms Pappa. Knuts Pappa var lumparkompis med Farfar. Det hade Tom foto på. På andra sidan vägen låg skolan. Små barn hoppade och skuttade. ”Det måste vara ett dagis”, tänkte han. Några vuxna spelade bol i parken. Det fanns en särskild bana till det.  Hans fru, Agnes tittade på klockan. ”Om fem minuter öppnar affären. Lika bra att vi går dit”, sa hon. Jam tog en kundvagn. ”Något bra med den här affären är att de inte möblerar om varje år”, sa han. Han började kunna hitta. Det senaste som möblerats om, var platsen kring båtgrejer och färg. Agnes fyllde korgen. Jam levde sig med. Han började må bättre nu. Hela vägen hem diskuterade Jam politik. ”Jag tycker det låter som du borde rösta på vänstern”, sa Tom. Jam blev irriterad. De gröna var hans parti. Ta situationen i Afrika till exempel, sa han. EU-ländernas jordbruk får stöd från de rika länderna. Som Tyskland och Sverige. Sedan säljer de i Afrika och slår ut den inhemska produktionen. ”Är det rätt”, skrek han. 

Du tar upp väldigt stora frågor, tyckte Tom. Jam kände sig nöjd. Det märktes när Tom blev ställd. ”Tycker du att patentlagen fungerar”, sa han. Japan hade blivit rikt genom att gå runt patentlagen. Nu stod Kina och Korea på tur. Tom började tänka på annat. Det var inte enbart enkelt att dela sommarhus. Vi är delägare i tre sommarställen. Inget känns bra. Det vore bättre att ha ett ställe som var vårt, tänkte han. Han tänkte på Doringsvägen. Där låg ett trettiotalshus med brutet tak som oftast stod tomt. Kanske det går att köpa, tänkte han. Agnes ville byta väskor med honom. Jam snattrade. Därifrån är det nära till reservatet. Han tänkte också på en liten ödegård vid gränsen till reservatet. Den låg vid Iavägen. Upp på berget. Det har stått tomt i många år. Han tänkte spåra och kontakta ägaren. Det påstods vara en släktfejd inblandad. En gammal senil man motsatte sig varje form av försäljning. Till gården hörde många fläckar på ön, och stora marker i väster. Jam lät allt gnälligare på tonen. ”Vore det inte helt enkelt bra med ett maktskifte”, sa Tom. Jam hade kommit in på valet igen. Han visste var Jam stod. Det var meningslöst att diskutera enskilda sakfrågor. För Jams del handlade valet bara om de övergripande huvudfrågorna. Paradfrågorna, tänkte han. 

Nu var de hemma igen. Jams skräckkonfrontation stod framför dörren. Agnes staplade i kylskåpen. Barnen lekte fortfarande vid uthuset. Lika bra att bita i det sura äpplet, tänkte han. Han och Tom gick ut i trädgården. Under körsbärsträden kilade fem små kattungar. De lade ingen notis om Tom och Jam. De gick över vägen, och in i Bos trädgård. Bo var tillbaka. De hälsade. ”Jo, vi skulle träffa Jams syskon eller Mamma”, sa han. En smidig svart honkatt sträckte på sig efter en stunds vila. Tre andra vuxna gråstrimmiga katter vilade sig i soffan hos Bo. ”Här är dina syskon”, Jam. ”Och här är din Mamma”. Allting snurrade för Jam. Syskonen var gråa. Mamma var svart. De tittade slött på honom. Mamman gick ut i köket. Hon åt ur en kattskål. Syskonen gick efter. Han insåg att det var vanliga katter. Men fina. Mamman var nästan vacker. Han kände sig vemodig. Han visste inte vilket ben han skulle stå på. Mamman blev klar med skålen. Hon kom in i rummet till honom. Hon strök sig försiktigt mot Jam. Han kände något egendomligt. Han tyckte om sin Mamma. Trots att hon bara var en vanlig bondkatt. Outbildad och som alla andra katter. Inte någon vetenskapskatt, som han väntat sig.