Bli ett

Bli ett.

Katten Jam var mycket undrande inför vad Tom egentligen höll på med. Han reste runt och bara njöt av att finnas till. Nu hade han tagit med sig Jam till Skåne. Det fanns plats i Stefans hus. Stefan var universitetslärare. Han tänkte att det skulle vara roligt att prata med Stefan igen efter alla år. Förr om åren promenerade han och Stefan utmed sjön och talade om viktiga saker. De gick upp tidigt på morgonen. Stefan var tidigast, sedan Jam, Tom och Agnes. Barnen Eva och Robert kom sist. Stefan gjorde alltid riktigt kaffe till alla. I Skånegården fanns tre boningshus och ett uthus. I det största och äldsta huset bodde Edvin och Ellen med fyra barn. Först en pojke och sedan tre döttrar. I det andra gamla huset bodde Torbjörn med sin Danska fru, Helena, och två söner. I det minsta och nyaste huset bodde Sverker och Gunilla med en son och två döttrar. Stefan med sina tre döttrar bodde där det fanns plats. Agnes föräldrar bodde med sina barn oftast i det mellanstora huset. Nära gården låg en fin badsjö. Kor gick och betade på ängarna. Får också. Till slut fanns det så många barn och barnbarn, att det inte fungerade längre. Då drog sig vissa ur. Agnes var en av dem. 

Tom ville ha tag i Stefan. Han hade prövat att ringa. Ingen svarade. Stefan var kanske ute och reste. Han och Jam tog sig hem igen. På tåget satt Jam vid fönstret. Det var björkar utanför. Sjöar och skogar. Ängar och marker. Röda hus med vita knutar. Sverige är vackert, tyckte Jam. Han nickade. Det var väldigt skönt för honom att Jam höll sig lugn. Han somnade. Han drömde om Agnes. Han drömde inte så sällan om Agnes. Ofta gjorde de trevliga saker. Ibland försvann Agnes. Det kunde vara att hon steg på en spårvagn och åkte iväg. Det kunde vara att hon helt enkelt försvann i folkvimlet. Han vaknade. Tåget rullade in på Braeborgs central. De tog sina grejer. Han bar två väskor. Jam höll efter sig själv. De ställde sig vid pendeltåget mot Daga. Jam ville hellre åka ut till Slangö. ”Vi skall åka dit”, sa han. Först måste vi bara landa i Daga. Fabriksbyggnader kantade vägen de åkte. I Jönsered stannade tåget. Här brukade vi lämna bilen till lagning, sa han. En ung kille skötte bilen helt under några år. På den tiden var man trogen kund, sa han. Det var då man fortfarande handlade på Konsum. Konsum var inte bara Konsum för honom. Hans Mamma hade varit chef över Konsums kontor. Det gjorde nog sitt till. 

Pendeltåget rullade in på stationen i Lyrum. När de startat såg han en liten kyrkogård. Den hade han aldrig tänkt på tidigare. Soleån syntes genom fönstret. Den ringlade sig i krokar över ängarna. Ibland växte träd runt i kring. Han kände sig tom inuti. Agnes var borta. Barnen utflyttade. Bara Jam kvar. Även Jam verkade dåsig. Vid Stankullens station gick tre barn av. De skrattade. En äldre herre steg på. Han hade också problem med betalningen. Han försvann ut ur vagnen. Förmodligen letade han efter personal. Tåget saktade ned, och han kände igen husen utanför. De stannade på Daga station. Han tog väskorna. Jam tog sig själv, och de steg av. Klockan var två. ”Det är lite sent att åka till Slangö", sa han. Jam stelnade till. Han såg fram mot att bada. De gick genom tunneln. Han såg några målningar han inte tänkt på tidigare. De gick vägen mot torget. Bron över Soleån. Där var fint. En cykel låg i slängd på bottnen. Vattnet porlade vackert. Det rann ganska stillsamt. ”Det har inte regnat på länge", tänkte han. Jam ryckte i honom. ”Vi kan väl bada här då”. Han kände sig vemodig. De gick över torget. Tog backen upp mot parken. 

Centrumskolan var tom på barn. Det är ännu sommarlov, tänkte han. Han värmde två frusna ICA-mat. De åt under tystnad. Han insåg att Jam nog hade rätt. De kunde bada här i Solelången. Ett häftigt skyfall drog snabbt förbi. Det blixtrade och åskade också. Snart tittade solen fram igen. Han hämtade bilnycklarna. Bilen har varit på lagning, och är nu i bästa skick. Sist han var där borta byggde en firma på ålderdomshemmet. Parkeringen var full. Nu har de nog semester, tänker han. De packar ned badkläder i hans lilla ryggsäck, och ger sig iväg bort mot bilen. Jam sätter sig på passagerarplatsen. Tom vrider på nyckeln och bilen startar genast. De tar av mot Drangsered. Pizzerian är riven. Ett nytt hus på andra sidan vägen, nära sopstation blir dess nya plats. De kör under tågspåren, och tar till höger. Vid avtaget mot Vällmovägen precis på höjden, finns en vägbula. Bra, tänker han. Jam är helt lugn. De tar av ned mot Drangseredsbadet. Bara några bilar är parkerade. Han ställer bilen längst upp. Lättast att komma ut, tänker han. Han och Jam går över tågspåren. Några ungdomar sitter i gräset. Jam vill stanna men han vill gå bort till bryggorna. Det är svalt och skönt i skuggan av träden. Blåklockor kantar stigen. Gullvivor syns längre fram. Hundkex och klöver trivs på ängen. Jam stannar och plockar några smultron. Hallon och björnbär frodas mot sjön. Lövslyet runt stigen har börjat bli trän. De kommer fram till bryggorna. Jam byter genast till badbyxor. Tom går ut på Volvobryggan. Den är mycket gammal och sned. I vattnet simmar stim av abborre och mört. ”Det är skönt. Skall du inte i”, ropar Jam. Han är vemodig. Han tänker på barndomen. Bryggan var ny, och stenarna var vassa. ”Det är underbart här i Daga”, ropar Jam. Tom tar av sig kläderna. Han flyter ut i vattnet och blir ett med Solelången. Tid och rum försvinner. Han blir ett med sitt Daga.