Poppo.
Katten Jam och Tom var på Storholmen, öst om Slangö. Toms Pappa var med. Toms Pappa berättade ofta sagor för honom, när han var liten. De handlade om lappen, jägaren, och Ten Poppo. Ten Poppo var Tom. Hans Pappa talade Bohuslänska. Antagligen skulle ”Ten Poppo” bli ”Den Bobo” på vanlig svenska. ”Bobo" var smeknamn på Tom. Sagorna brukade handla om hur jägaren, lappen och Ten Poppo, satt vid lägerelden i stora skogen. Sagorna slutade ofta med att Ten Poppo sköt den hemska vargen. Han var snabbare och pricksäkrare än både jägaren och lappen. Efter jakten gick de hem till jägaren, eller lappen. De gjorde upp en skön brasa. Ten Poppo var bäst på att tända veden. Lappen och jägaren hade alltid rikligt med mat. Lappen hade renkött. Hans Pappa berättade sagorna på kvällen. Nu var det morgon. Jam sträckte på sig. Hans Pappa var redan iland. De sov i båten. Hans Pappa hjälpte farbror Egon med ”bännen”. Det var nät med träkanter som man bar hö med. Varje sommar hjälpte Pappan Egon med höet. Jam och Tom fick äta själva. Hans Mamma var på husmorssemester på Gotland. Jam bad honom att berätta någonting. Han blev alltid på gott humör om han fick berätta.
Denna gång valde han att berätta om grundskolan. Hur det var i den nya klass han flyttade till i femman. Klassen var uppdelad i genierna, idioterna och resten. Idioterna fick stryk framme vid svarta tavlan. De fick bakläxor som samlades på hög så att de aldrig hade en chans att hinna ifatt. De fick kvarsittning. Genierna fick sköta biblioteket vilket var Nordströms ansvar på skolan. Genierna skötte bakläxförhören med idioterna, samt övervakade deras kvarsittning, ofta i biblioteket så att två flugor kunde slås i en smäll. Genierna spelade i schacklaget och fick gå ifrån lektioner för att träningsspela. Det pågick en ständig tävling och ranking inom schackklubben. Tyvärr fanns några ur mellangruppen med i schacklaget. Håkan fanns med där och framförallt Tryggve som med elegans och lätthet besegrade Blom och Wingård. De var etta och tvåa i klassen. Nordström avskydde att det inte var någon ordning. Både Håkan och Tryggve bodde i Solgårdarna och skulle inte kunna vinna över Blom. Blom var mullig. Han blev aldrig bättre utan halkade gradvis ned i rankingen. Tryggve bara steg. Nordström frågade efter ”Grismördaren”. En bänk stod alltid tom. Pojken hade skjutit en gris med luftgevär.
En dag kom han. En liten rödhårig, fräknig och vettskrämd pojke. ”Jaså, nu kommer du din grismördare”, sa Nordström. Han kom aldrig mer. Sen läste jag i tidningen att hans lillebror hittats i vassen vid Torslanda. Han hade drunknat. Jag blev ett geni. I första Göteborgsmästerskapet i schack satt jag på sista bordet i fjärde laget. Alltså nummer tjugofyra i rankingen. Jag hade aldrig spelat schack förut. Idrott var ju min grej. Ändå tyckte Nordström att jag var ett geni. Jag hjälpte till med biblioteket och fick själv aldrig en bakläxa. Det var jag ensam om. Jag godkände alla idioters läxförhör. Nordström blev misstänksam men vågade inte riskera ett geni och ett lovande schackess genom att gå på mig. Schack var Nordströms liv. Nordström satte oss ofta i enskilt arbete. Sedan lade han upp fötterna på katedern och tog upp en tidning ur en skrivbordslåda. Han läste, tittade, grymtade av förtjusning och sade till oss att inte störa. På min sida av skolan spelade killarna fotboll i Färjenäs. På den andra sidan spelade dom i Warta som låg en division högre än Färjenäs. På första träningen sprang en lång ljus kille fram och sköt i skotträningen. Han sköt högt över. ”Spänn vristen grabben”, sa jag. Det var Olle. De orden fick jag äta upp många gånger. ”Spänn vristen grabben”! Från en främmande helt ny uppstickare. Det var förnedrande. Olle var en stjärna i försvaret. Som Glenn Hysén i Warta tio år senare. Olle kunde rensa och skjuta undan, men han var inte särskilt teknisk och kunde definitivt inte skjuta och göra mål. Det blev min uppgift. ”Spänn vristen grabben”.
Jam åt medan Tom pratade. Jam älskade lagrad ost. Helst Herrgård. Jam tyckte överhuvudtaget om smörgås. De drack te. När Tom berättat färdigt åt han också. Jam satte i sig fem mackor med lagrad ost. Tom åt tre. När de ätit klart hoppade Jam iland. Tom kom efter. Hans Pappa stod på bryggan. Nu skall jag visa er något, sa han. När de kom in till gården kom farbror Egon fram. Följ med här, sa han. De gick över ängen där korna betade. Smörblommorna stod kvar. Kor äter inte gula blommor. När de kom till sundet mot Grunnholmen stannade Egon. Nu skall jag visa er något, sa han. De klev över gärdesgården. Gick femtio meter åt öster. På andra sidan gärdesgården kom ett frodigt potatisland. Här är bördigt sa Toms Pappa. Egon stannade på en fin plats. Ett litet berg och träd skyddade mot vind. På andra sidan potatisåkern låg badgästernas fritidshus. Pappa var arg på att de fått köpa. De hade aldrig burit några bännen. Här ligger tomten sa Egon. Den här tomten får Einar för att han hjälp mig med gården. Einar var Toms Pappa. Ja, det är i varje fall den bästa tomten som finns kvar, sa Einar. Det var en mycket fin tomt. Finare är svårt att hitta någonstans.
Katten Jam och Tom var på Storholmen, öst om Slangö. Toms Pappa var med. Toms Pappa berättade ofta sagor för honom, när han var liten. De handlade om lappen, jägaren, och Ten Poppo. Ten Poppo var Tom. Hans Pappa talade Bohuslänska. Antagligen skulle ”Ten Poppo” bli ”Den Bobo” på vanlig svenska. ”Bobo" var smeknamn på Tom. Sagorna brukade handla om hur jägaren, lappen och Ten Poppo, satt vid lägerelden i stora skogen. Sagorna slutade ofta med att Ten Poppo sköt den hemska vargen. Han var snabbare och pricksäkrare än både jägaren och lappen. Efter jakten gick de hem till jägaren, eller lappen. De gjorde upp en skön brasa. Ten Poppo var bäst på att tända veden. Lappen och jägaren hade alltid rikligt med mat. Lappen hade renkött. Hans Pappa berättade sagorna på kvällen. Nu var det morgon. Jam sträckte på sig. Hans Pappa var redan iland. De sov i båten. Hans Pappa hjälpte farbror Egon med ”bännen”. Det var nät med träkanter som man bar hö med. Varje sommar hjälpte Pappan Egon med höet. Jam och Tom fick äta själva. Hans Mamma var på husmorssemester på Gotland. Jam bad honom att berätta någonting. Han blev alltid på gott humör om han fick berätta.
Denna gång valde han att berätta om grundskolan. Hur det var i den nya klass han flyttade till i femman. Klassen var uppdelad i genierna, idioterna och resten. Idioterna fick stryk framme vid svarta tavlan. De fick bakläxor som samlades på hög så att de aldrig hade en chans att hinna ifatt. De fick kvarsittning. Genierna fick sköta biblioteket vilket var Nordströms ansvar på skolan. Genierna skötte bakläxförhören med idioterna, samt övervakade deras kvarsittning, ofta i biblioteket så att två flugor kunde slås i en smäll. Genierna spelade i schacklaget och fick gå ifrån lektioner för att träningsspela. Det pågick en ständig tävling och ranking inom schackklubben. Tyvärr fanns några ur mellangruppen med i schacklaget. Håkan fanns med där och framförallt Tryggve som med elegans och lätthet besegrade Blom och Wingård. De var etta och tvåa i klassen. Nordström avskydde att det inte var någon ordning. Både Håkan och Tryggve bodde i Solgårdarna och skulle inte kunna vinna över Blom. Blom var mullig. Han blev aldrig bättre utan halkade gradvis ned i rankingen. Tryggve bara steg. Nordström frågade efter ”Grismördaren”. En bänk stod alltid tom. Pojken hade skjutit en gris med luftgevär.
En dag kom han. En liten rödhårig, fräknig och vettskrämd pojke. ”Jaså, nu kommer du din grismördare”, sa Nordström. Han kom aldrig mer. Sen läste jag i tidningen att hans lillebror hittats i vassen vid Torslanda. Han hade drunknat. Jag blev ett geni. I första Göteborgsmästerskapet i schack satt jag på sista bordet i fjärde laget. Alltså nummer tjugofyra i rankingen. Jag hade aldrig spelat schack förut. Idrott var ju min grej. Ändå tyckte Nordström att jag var ett geni. Jag hjälpte till med biblioteket och fick själv aldrig en bakläxa. Det var jag ensam om. Jag godkände alla idioters läxförhör. Nordström blev misstänksam men vågade inte riskera ett geni och ett lovande schackess genom att gå på mig. Schack var Nordströms liv. Nordström satte oss ofta i enskilt arbete. Sedan lade han upp fötterna på katedern och tog upp en tidning ur en skrivbordslåda. Han läste, tittade, grymtade av förtjusning och sade till oss att inte störa. På min sida av skolan spelade killarna fotboll i Färjenäs. På den andra sidan spelade dom i Warta som låg en division högre än Färjenäs. På första träningen sprang en lång ljus kille fram och sköt i skotträningen. Han sköt högt över. ”Spänn vristen grabben”, sa jag. Det var Olle. De orden fick jag äta upp många gånger. ”Spänn vristen grabben”! Från en främmande helt ny uppstickare. Det var förnedrande. Olle var en stjärna i försvaret. Som Glenn Hysén i Warta tio år senare. Olle kunde rensa och skjuta undan, men han var inte särskilt teknisk och kunde definitivt inte skjuta och göra mål. Det blev min uppgift. ”Spänn vristen grabben”.
Jam åt medan Tom pratade. Jam älskade lagrad ost. Helst Herrgård. Jam tyckte överhuvudtaget om smörgås. De drack te. När Tom berättat färdigt åt han också. Jam satte i sig fem mackor med lagrad ost. Tom åt tre. När de ätit klart hoppade Jam iland. Tom kom efter. Hans Pappa stod på bryggan. Nu skall jag visa er något, sa han. När de kom in till gården kom farbror Egon fram. Följ med här, sa han. De gick över ängen där korna betade. Smörblommorna stod kvar. Kor äter inte gula blommor. När de kom till sundet mot Grunnholmen stannade Egon. Nu skall jag visa er något, sa han. De klev över gärdesgården. Gick femtio meter åt öster. På andra sidan gärdesgården kom ett frodigt potatisland. Här är bördigt sa Toms Pappa. Egon stannade på en fin plats. Ett litet berg och träd skyddade mot vind. På andra sidan potatisåkern låg badgästernas fritidshus. Pappa var arg på att de fått köpa. De hade aldrig burit några bännen. Här ligger tomten sa Egon. Den här tomten får Einar för att han hjälp mig med gården. Einar var Toms Pappa. Ja, det är i varje fall den bästa tomten som finns kvar, sa Einar. Det var en mycket fin tomt. Finare är svårt att hitta någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar