Båtturen

Båtturen.

Katten Jam var på ett strålande humör. Han och Tom skulle åka till Storholmen, och hälsa på Toms kusiner Ingeborg och Gerda. På vägen skulle de titta in hos hans dotter Eva. Eva hade ringt honom. Hon föreslog en båtutflykt till Storholmen. Han tackade ja. När de kom hem till Eva var hennes man Ingmar där. Dessvärre var även Evas retliga små barn där. ”Fantastiskt att ni inte har någon kanin”, sa Jam. De packade in sig i den Blå Volvon. Ofattbart att de får plats med alla grejor. Eva hade två barn. Alex och Sara. Båten låg i Solös norra hamn. Det var en segelbåt, typ sextiotal. Trevlig men inget lyx. ”Lagom”, muttrade Jam. Han var uppenbarligen inte lika glad längre. Tom hade till och med sagt, att Alex och Sara var söta som katter. Någonstans måste gränsen gå, tyckte han. Det var väl inget fel på barnen. Han tyckte bara att det blev så pinsamt när Tom fjantade och larvade sig, på grund av dem. De langade över grejerna till segelbåten. De små figurerna langades också. Jam kom ombord av egen maskin. ”Självklart”, menade han. Båten låg väldigt nära land och exakt i samma höjd som bryggan. Linorna lades loss, motorn startades, och focken drogs upp. Ingmar kämpade med storseglet. Barnen hade flytvästar och var fastknutna i båten. De stora hade flytväst. 

Ingmar stängde av motorn. De bara seglade. Passerade Lillholmen för att senare runda Tjurö. Han var på väg att gå upp i varv igen. Vinden blåste från väster. Ganska svagt. De gick österut. Närmast norr om Hyppla. En färja närmade sig. Det var en gul, ganska stor. Tom undrade om Ingmar kan väjningsreglerna. Ingmar svarade att han kan dem. Jam var inne på invandringsfrågorna igen. ”Har ni märkt att många läkare är invandrare", sa han. Eva tittade förvånat upp. Hon jobbade på gymnasiet, och borde veta. Tom svarade att det hade han märkt. Det beror på vuxenutbildningen, sa Jam. Jaså sa Tom. Han tittade tvivlande på honom. Många invandrare läser på vuxenutbildningen, sa han. Jo, det är klart, svarade Tom. Om inte annat behöver de ju lära sig svenska. De får försörjning genom det, sa han. Många vill inte göra några framsteg. Försörjningen vore hotad då. Tom började skruva på sig. Bara inte Eva och Ingmar tror att han delar Jams åsikter i dessa frågor. Han rodnade. Många vill inte ha höga betyg, sa Jam. Nä-hä, vad vill de då, frågade Tom. Han ångrade sig genast. Nu gällde det att inte uppmuntra honom. Bäst vore att verka helt ointresserad. 

De klarade färjan, och gick vidare förbi Hyppla. Ingmar läste på sjökortet. Eva knöt fast Sara igen som knutit loss sig. Stora dyningar kom utifrån västerhavet. Båten gungade. Alex började må illa. Sara också. ”För den som vill ha höga betyg är det enkelt”, sa Jam. Tom hade hoppats att den pinsamma diskussionen var över. Det var ju ändå hans katt. ”Menar du att läkare som gått vuxengymnasiet blir sämre”, frågade Eva. Inte nödvändigtvis sämre, svarade han. Jag tycker bara att det blir orättvist mot de som gått vanligt gymnasium, och vill läsa medicin. Tom tyckte att diskussionen gått för långt. Jam måste stoppas. ”Det låter som om du borde rösta på demokratisk allians", sa Tom. Jam blev rasande igen. Du vill ju att vi skall diskutera sakfrågor. Detta är väl en sakfråga. Ingmar grep sjökortet igen. ”Vet du var Egons villa ligger", frågade han Tom. Inte på sjökortet. I verkligen vet jag väl var Egons villa ligger. När vi kommer ned till den inre farleden ser vi nog var Storholmen ligger, sa han. Båten länsade i fyra knops fart. Ingmar kunde mäta det med sin mobiltelefon. Han hade ingen logg på båten. 

Flera motorbåtar korsade vägen. De gick i farleden. En stor segelbåt gick otäckt nära. Den gick på motor fast det var god segelvind, ”Det är det nya båtfolket”, sa Tom. ”Det är husvagnsfolk fast lite rikare”. Framme vid den inre farleden tittade Ingmar på sjökortet igen. ”Det höga där måste vara Alvö”, sa han. Svårt att se en infart. Land flyter liksom ihop. Tom föreslog att de skulle hålla på det gröna. Det är nog Grundholmen. ”Menar du Hästholmen”, sa Ingmar. Tom tittade på kortet. De kallade Grundholmen för Hästholmen. ”Det verkar som sjökortstillverkarna inte alltid har samma åsikt som ortsbefolkningen, om vad saker heter". De gick in till väster om de små öarna utanför Storholmen. Tom ansåg att man skall gå närmast Storholmen med skären till väster. Ingmar vände båten. De hade sett gården titta fram. En brygga med en båt vid. ”Där är det”, sa han. Bara vi inte kör på böen i infarten. Bäst att Eva går fram i fören, och håller uppsikt. Ingmar ville att de skulle lägga sig vid berget i sundet. Han ville inte riskera böen. Gerda kom ut i sin lilla båt. Hon körde intill och hälsade. ”Jag försökte ringa igår men ingen svarade hos dig Tom", sa hon. Ingeborg är kattungevakt i staden. Själv måste jag åka till staden och köpa en gräsklippare. Den gamla har gått sönder. Affären är stängd hela helgen. Ni får titta er runt själva. Det går ju bra. Det är bara huset ni inte kommer in i. ”Snopet”, kände Tom. De gick över berget in till gården. Allt var sig likt. Bara mer välskött. Gräsmattorna var som golfgreener. Det var klippt ända ner till vattnet. All vass var borta. Barnen hittade en fin liten sandstrand, och badade genast. Trädgården var fylld av blommor. Eva plockade björnbär. Det fanns hur mycket som helst. Ingeborgs hus låg på ängen. Han drömde sig bort. Han var tillbaka i barndomen. Jam höll sig lugn. Här är verkligen idylliskt sa Eva. Ja, ännu finare än när jag var liten, svarade han.