Överdrift

Överdrift.

Katten Jam kände sig trött. Tom bara ville berätta. Det var bra att det fanns ett sätt att få honom glad igen. Men det kunde också gå till överdrift. Han berättade om sin ungdom. Det var Agnes och jag. Ganska kort efter att vi flyttat ihop, blev en lägenhet ledig, ner i hörnet. Det var också en tvåa, men den var trevligare planerad, och med björkar utanför fönstret. Den låg liksom i längd, med köket och badrummet, instuckna mot uteplatsen i öster. Vardagsrummet hade fönster både åt öster, och söder. Där var också balkongen. Sovrummet hade fönster åt väster. Entrédörren var åt väster. I rummet hade vi en stor rund soffa som jag snickrat. Den var täckt av grön manchester. I mitten var ett vitt bord. Agnes medhavda skrivbord stod mot väggen åt öster, bredvid soffan, och fönstret. Det var brunt och mörkrött. Varje kväll spelade vi ishockeyspel i köket. Agnes hade uppfunnit ett snöre med en krok, som fäste kökslampan perfekt i centrum, över spelet. Jag spelade utan målvakt. Det blev ganska jämnt så. Till måltiderna turades vår studiekamrat, Kalle att dyka upp, med min bror, som också bodde i huset. En gång sa min bror, när han satt där, ”snyltgäst”, när Kalle dök upp. ”Skall du säga”, svarade Kalle. Det skrattade vi många gånger åt. Min bror hade ju syftat på sig själv. 

Vi var unga då, och hade inga barn ännu. I huset bodde många av våra vänner. Huset ägdes av Agnes och hennes syskon. På den tiden kunde man ta in de hyresgäster man ville, så våra vänner, och vänners vänner, flyttade in. Vi gjorde en fin uteplats. Hyrorna var så låga som det bara gick. Ofta satt vi på uteplatsen och fikade. Ibland åt vi där. En gång i veckan hade vi soppmiddag. Vi turades förstås om. När Eva var född var hon med. Ett litet barn till fanns där. Han var lugn, och lät sig hanteras av vem som helst. Eva var livrädd och klängde på Mor eller Far. Vi skämdes förstås. En kritik växte fram. På den tiden var alla kommunister. Vi var rika, och därmed fiender. Många tyckte nog, kändes det som, att vi borde sälja huset, och skänka pengarna till välgörenhet. Åtminstone borde vi göra om till bostadsrätter, som skänktes till köparna. Det kändes ohållbart, så vi sålde huset till sist. Wallenberg köpte. Han var barndomskamrat till Agnes Pappa. Affärer är affärer, var hans paroll. Hans släktskap, och vår oerfarenhet gjorde att han fick ett oskäligt lågt pris. Som om han inte var rik tillräckligt. Vi fick i alla fall lite pengar, och slapp, den ohållbara situationen i huset. 

På den tiden arbetade jag på fritidsgård. Det var Timme fritidsgård i södra Kortedala. Jag spelade gitarr och sjöng. En av de äldre besökarna, hette Bosse. Han var extremt begåvad. Först satt han och trummade på allting, jämt. Sedan lärde han sig gitarr, mycket fort. Så köpte han en tvärflöjt, och blev duktig på att spela. Senare gick han på musikakademin i Stockholm, och blev musikpedagog. Från början var han en halvkriminell, öldrickande ungdom från förorten. Bosse började spela med mig. Jag spelade Dan Andersson, Ferlin, Taube, och Bellman. Vi spelade på ålderdomshem. Det var jag gitarr och sång. Min vän Krister gitarr, och Bosse tvärflöjt. Till slut höll vi en konsert i Kortedala torgs lokal. Då hade vi också fått med Magnus på cello. Jag tror att det lät bra. En pojke, blott femton år gammal, var duktig trummis. Han tog med mig som sångare i sitt bluesband. Jag kompade gitarr också. På ett år hann jag lära mig, att sjunga, och spela blues. Vi tränade i en källarlokal på Kortedala torg. Hemma i Vidkärr fanns en sånggrupp som kallade sig ”nejsägarna”. De sa nej till kärnkraft. Efter några år ville de bredda sin repertoar. Åke, gitarrist, bodde i vårt hus. Janne var trummis. Han kunde alla låtar från sextiotalet utantill. 

De frågade mig. Jag spelade och sjöng blueslåtar. Janne och Åke strålade av entusiasm. Några droppade av: Vi blev ett nytt band. Trummor, bas, gitarr, orgel, piano, saxofon. ”Dream Tambourine” var fött. Vi spelade på firmafester, vanliga fester, läger, och klubbar i Göteborg. Det lät nog stundtals ganska bra. Som värst hade vi tre körtjejer. Att sjunga i ett blues, och rockband är en märklig fysisk njutning. Jag brukar likna det vid att köra motorcykel. Allt finns bakom dig. En låt börjar med några tunga slag på trummorna, fortsätter med en slinga på basen. Ett riff på gitarr. Sedan övriga instrument. Det blåser bakifrån. Vissa låtar är underbara att sjunga. Då, när din sång klingar ut i lokalen, kör motorcykeln i full fart. Jag skäms nu efteråt bara för en sak. Jag bar aldrig efter spelningarna. En del av publiken ville alltid prata med bandet efteråt. Det var sångaren, de ville tala med. Vi gjorde en platta. När Tommy Rander frågade om vi ville satsa, svarade vi nej. De andra hade också fått barn då. Vi ville bara ha det som en hobby. Jag minns när lilla Eva sprang i sin röda sparkbil. Från väggen i sängkammaren, genom långa hallen, genom vardagsrummet, och pang i balkongdörren. Det var ett lätt val. Barnen betydde allt. I ett band repar du minst två gånger i veckan. Spelningen tar hela lördagen. Du är trött på söndag. Efter några år till slutade vi spela. Barnen, och Agnes, betydde allt. Jam lyssnade förstrött. Han förstod att Tom saknade sina föreläsningar. Teknikseminarierna var också ett forum. Handledningen förstås. Han var ansvarig för en del av psykologutbildningen. Jam var ansvarig för Toms psykiska välbefinnande. I alla fall kändes det så. Jam bad honom att bara koppla av. Se på TV till exempel. Han lyssnade. Han gjorde alltid som Jam ville.