Gasen.
Katten Jam var i gasen. Han och Tom skulle ut på äventyr. Dels skulle de titta på Hildas uppväxtgård i Västra Blå Kaninestad. Ida var Toms Farmor. Kusinen Ingeborg skulle med. Hon var Farbror Egons äldsta dotter. En släktforskande präst skulle visa gården, Han bodde i Kongälv och hette Hans. Hans var släkt med Tom. Toms dotter, Eva, skulle med tillsammans med sin familj. Det gällde bara att hitta en dag. Evas semester var slut, så det fick bli på helgen. De skulle också titta på Sigvards gård. Sigvard var hans Morfar. Gården låg i Degsmark i Bukenäs. Det var också i Bohuslän alltså. Efter det skulle de se på hans Mormors uppväxtgård. Den låg också i Bukenäs. Jam visste inte vilken ända de skulle börja i. Han ringde kusinen Ingeborg, och bad henne prata allmänt med prästen. Dag fick de återkomma om. Sedan ringde han Maj. Det var broderns första fru. Hon hade sommarställe i Bukenäs. Javisst. Hon visste var gårdarna låg. Hon kunde visa både Annes och Sigvards gård. De bestämde att ses på lördag. Jam strålade av glädje. Jam blev så glad att han bad Tom berätta om sitt arbete. Han blev överraskad. Jam brukade alltid somna när han berättade om sitt jobb. ”Jag kan berätta om ett av mina svårare ärenden”, sa han. Jam nickade. Han började berätta. Så här lät det.
Anna var missnöjd med sin kropp och fylld med komplex. Hon mådde dåligt och var alltid nedstämd. Annas pappa var överläkare. Hon var begåvad. Jag hade en divan i rummet som min förebild Freud. Efter de inledande tre intervjusamtalen erbjöd jag patienten divanen. Alla tog vara på detta. Min tanke var att drömmar, fantasier och omedvetna föreställningar och minnen kommer närmre om man kopplar av kroppen och kommer så långt bort från skrivbordet som möjligt. Men jag satt inte bakom patientens huvud som Freud gjorde utan vid sidan ett par meter bort. Patienten kunde se rakt fram in i väggen. Blunda eller titta ut genom fönstret eller vrida på huvudet och möta min blick. Det var patientens val. Anna låg på mage. Det gjorde ingen annan patient. Jag arbetar med kunskap och mycket intuition. Jag vill veta vem patienten är och inte sätta upp murar och stängsel. Allt hör till och går att använda. Jag försökte verkligen vänta ut henne men ingenting förändrades. Anna hade säkert varit utsatt i någon form. Hon berättade till slut varför hon inte la sig på rygg. ”Jag skäms för min runda mage”. Hennes mage var lika fin som hela hon.
Anna hade matproblem. Hon hetsåt och kräktes. Jag kände hennes pappa lite. Hon pratade aldrig om vad hon varit utsatt för. Efter terapins avslutning fick jag höra att hon var ihop med min gymnasiekompis. Som psykoterapeut ser jag alltid känslorna i rummet, stämningen, som en produkt av patientens och mina överföringar. Mina överföringar görs medvetna i handledningen och rensas så mycket som möjligt bort ur terapin. Patientens överföringar är präglingar från det förflutna och det egentliga arbetsmaterialet i terapin. Mycket viktigare och verkligare än det som berättas. Det berättade behöver inte alls stämma med verkligheten men överföringen, oftast helt omedveten, är alltid fullständigt och oförfalskat sann. Någon gång i varje terapeuts karriär börjar gränsen mellan överföring och verklighet att svaja. Drogs hon till en äldre man för att det var så hennes liv skulle bli, eller var detta ett resultat av en störning som terapin skulle upplösa? Anna var lite äldre än patienterna brukade vara. Hon började sent och var en av de som fick dispens att fortsätta över åldersgränsen. Att skicka henne till vuxenpsykiatrin vore inte bra. Hon levde ihop med min gymnasiekompis, tills han dog för några år sen. Hur har Anna det nu?
Jam snarkade. Han hade somnat redan efter ett par minuter. Jam tänkte på bilen. De hade varit och hämtat den på förmiddagen i Älingsås. Toms gode vän och tidigare granne, Jan hade ringt. Meningen hade varit att Jan skulle skjutsa honom och Jam till verkstaden. Nu låg Jan på sjukhus. Han hade ont i ryggen. Det fick lösas på annat sätt. Han ringde färdtjänst. Jo det skulle gå bra. Taxichauffören kände igen honom. ”Jaså Peugeoten krånglar igen”, sa han. Han skruvade på sig. På bilbesiktningen hade de sagt att det bara var ett datorfel. En felaktig varningssignal. ”Det är bara att släcka ned varningslampan”, sa de. Nu hade verkstaden hittat ett verkligt fel. En apparat måste bytas. Den skulle kosta fyra tusen. Bara materialet. Jam ryste. Jam hade hela tiden trott att det var ett verkligt fel, men inte för fyra tusen. ”Vad blir det med arbete också”, undrade Tom. ”Femtusen fyra hundra”, sa tanten i kassan. Han betalade med kort. Det kändes bra att bilen blev lagad, men det var dyrt. ”Har ni tittat på larmet”, fick han ur sig. ”Nej det skulle ni ordna själva”, hade Jan sagt. Han kände sig nedtryckt. Jam tittade strängt på honom. Synd att vi inte kan någonting om bilar. ”Det skall bli en härlig tur till Daga”, sa Jam. Jam hade förmågan att alltid se det positiva i situationen. Eller, hade han inte det?
Katten Jam var i gasen. Han och Tom skulle ut på äventyr. Dels skulle de titta på Hildas uppväxtgård i Västra Blå Kaninestad. Ida var Toms Farmor. Kusinen Ingeborg skulle med. Hon var Farbror Egons äldsta dotter. En släktforskande präst skulle visa gården, Han bodde i Kongälv och hette Hans. Hans var släkt med Tom. Toms dotter, Eva, skulle med tillsammans med sin familj. Det gällde bara att hitta en dag. Evas semester var slut, så det fick bli på helgen. De skulle också titta på Sigvards gård. Sigvard var hans Morfar. Gården låg i Degsmark i Bukenäs. Det var också i Bohuslän alltså. Efter det skulle de se på hans Mormors uppväxtgård. Den låg också i Bukenäs. Jam visste inte vilken ända de skulle börja i. Han ringde kusinen Ingeborg, och bad henne prata allmänt med prästen. Dag fick de återkomma om. Sedan ringde han Maj. Det var broderns första fru. Hon hade sommarställe i Bukenäs. Javisst. Hon visste var gårdarna låg. Hon kunde visa både Annes och Sigvards gård. De bestämde att ses på lördag. Jam strålade av glädje. Jam blev så glad att han bad Tom berätta om sitt arbete. Han blev överraskad. Jam brukade alltid somna när han berättade om sitt jobb. ”Jag kan berätta om ett av mina svårare ärenden”, sa han. Jam nickade. Han började berätta. Så här lät det.
Anna var missnöjd med sin kropp och fylld med komplex. Hon mådde dåligt och var alltid nedstämd. Annas pappa var överläkare. Hon var begåvad. Jag hade en divan i rummet som min förebild Freud. Efter de inledande tre intervjusamtalen erbjöd jag patienten divanen. Alla tog vara på detta. Min tanke var att drömmar, fantasier och omedvetna föreställningar och minnen kommer närmre om man kopplar av kroppen och kommer så långt bort från skrivbordet som möjligt. Men jag satt inte bakom patientens huvud som Freud gjorde utan vid sidan ett par meter bort. Patienten kunde se rakt fram in i väggen. Blunda eller titta ut genom fönstret eller vrida på huvudet och möta min blick. Det var patientens val. Anna låg på mage. Det gjorde ingen annan patient. Jag arbetar med kunskap och mycket intuition. Jag vill veta vem patienten är och inte sätta upp murar och stängsel. Allt hör till och går att använda. Jag försökte verkligen vänta ut henne men ingenting förändrades. Anna hade säkert varit utsatt i någon form. Hon berättade till slut varför hon inte la sig på rygg. ”Jag skäms för min runda mage”. Hennes mage var lika fin som hela hon.
Anna hade matproblem. Hon hetsåt och kräktes. Jag kände hennes pappa lite. Hon pratade aldrig om vad hon varit utsatt för. Efter terapins avslutning fick jag höra att hon var ihop med min gymnasiekompis. Som psykoterapeut ser jag alltid känslorna i rummet, stämningen, som en produkt av patientens och mina överföringar. Mina överföringar görs medvetna i handledningen och rensas så mycket som möjligt bort ur terapin. Patientens överföringar är präglingar från det förflutna och det egentliga arbetsmaterialet i terapin. Mycket viktigare och verkligare än det som berättas. Det berättade behöver inte alls stämma med verkligheten men överföringen, oftast helt omedveten, är alltid fullständigt och oförfalskat sann. Någon gång i varje terapeuts karriär börjar gränsen mellan överföring och verklighet att svaja. Drogs hon till en äldre man för att det var så hennes liv skulle bli, eller var detta ett resultat av en störning som terapin skulle upplösa? Anna var lite äldre än patienterna brukade vara. Hon började sent och var en av de som fick dispens att fortsätta över åldersgränsen. Att skicka henne till vuxenpsykiatrin vore inte bra. Hon levde ihop med min gymnasiekompis, tills han dog för några år sen. Hur har Anna det nu?
Jam snarkade. Han hade somnat redan efter ett par minuter. Jam tänkte på bilen. De hade varit och hämtat den på förmiddagen i Älingsås. Toms gode vän och tidigare granne, Jan hade ringt. Meningen hade varit att Jan skulle skjutsa honom och Jam till verkstaden. Nu låg Jan på sjukhus. Han hade ont i ryggen. Det fick lösas på annat sätt. Han ringde färdtjänst. Jo det skulle gå bra. Taxichauffören kände igen honom. ”Jaså Peugeoten krånglar igen”, sa han. Han skruvade på sig. På bilbesiktningen hade de sagt att det bara var ett datorfel. En felaktig varningssignal. ”Det är bara att släcka ned varningslampan”, sa de. Nu hade verkstaden hittat ett verkligt fel. En apparat måste bytas. Den skulle kosta fyra tusen. Bara materialet. Jam ryste. Jam hade hela tiden trott att det var ett verkligt fel, men inte för fyra tusen. ”Vad blir det med arbete också”, undrade Tom. ”Femtusen fyra hundra”, sa tanten i kassan. Han betalade med kort. Det kändes bra att bilen blev lagad, men det var dyrt. ”Har ni tittat på larmet”, fick han ur sig. ”Nej det skulle ni ordna själva”, hade Jan sagt. Han kände sig nedtryckt. Jam tittade strängt på honom. Synd att vi inte kan någonting om bilar. ”Det skall bli en härlig tur till Daga”, sa Jam. Jam hade förmågan att alltid se det positiva i situationen. Eller, hade han inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar