Nytt liv.
Katten Jam grubblade. Om det var hans olyckliga barndom som låg bakom behovet av bekräftelse, hur var det då med allt annat? Hans intresse för politik, vetenskap, och religion, hade det också att göra med barndomen? Ta till exempel Universum. Där möttes världsåskådning med vetenskap. Var verkligen hans tankar om Universum, bara en fråga om hans olyckliga barndom? Tankarna om Urantiaboken. Synen på texten som en författarprodukt. Vad hade det med hans barndom att göra? Bilden av vad som finns utanför Universum. Var det en produkt av barndomen? Big bang. Hans teorier byggde på ett oändligt antal Universum, och ständiga big bangs. Han kände sig vemodig. Om det finns miljarder universum, så andas de kanske. Då växer, och krymper, vårt universum, rytmiskt. Han kunde inte ta till sig de gamla fysikernas förklaringar. Han undrade vad som finns utanför universum? Han undrade också, vad som fanns före ”big bang”? Fysikerna sa att universum är så stort som materian spridit sig, efter big bang. Före big bang, fanns ingenting. Att vara fysiker var alltså att inte tänka. När han var ung, trodde han att fysiker visste. Sedan förstod han, att det bara handlade om att inte tänka. Idag tror han, att big bangs inträffar hela tiden. Bara skilt av avstånd. Avstånd är tid. Ljusår är det enda vi förstår. Färdas vi fortare än ljuset så blir allt svart. Vi kan inte se det, man inte kan se.
Einstein förstod att ljuset kröker sig runt en stjärna. Därför kan vi se mycket längre bort. All materia skulle hindrat sikten annars. I moderna stjärnkikare, ser vi att galaxer och stjärnor i fjärran kan vara andra Universum. Han kunde inte låta bli att tänka. Om det beror på min barndom, så får det väl göra det, tänkte han. Om det finns miljarder Universum, finns det då också en Gud som är så stor? Och vad finns utanför. Einstein trodde på Gud. Han trodde nog på ett Universum. Finns en människa som dör bärande allt, och buren av allt. Judarna tror att han ännu inte har kommit. Jam brukar kalla sig, agnostiker. En som tror att det kan vara på båda sätten. Som Schrödingers katt. Den finns, och inte finns. Det är sanningen. Vad finns utanför, och vad fanns innan. Det finns inget innan. Det har alltid hållit på. Det finns inget utanför. Universum är oändligt. Han kom inte längre just nu. Toms teorier om barndomen gjorde Jam nedslagen. Han hade vaknat. De befann sig i Kovik. Lilla huset. Han såg nöjt på sängarna. Hans snickarförmåga stod sig. Han hade också dragit ut el till Lilla huset. Han steg upp och satte på kaffe. Stegen hade fungerat bra. Barnens tvåvåningssäng var likadan.
Barnen sov. Robert där uppe. Eva där nere. Agnes sov. Hon låg där nere. Kaninen var vaken. Han öppnade dörren. Kaninen slank ut, och sval luft strömmade in. Det blir en fin dag, tänkte han. Han tar sitt kaffe med sig och går ut genom dörren. Kaninen äter maskrosblad. Han kliver över stängslet. Han går stigen mellan gärdesgårdarna, ut mot berget. En bra gräsplätt möter honom. Han sätter sig ned. Det är mjukt och behaglig. En grupp blåklockor växer framför honom. Några blå och gula violer. Han ser ut över fjorden. Två segelbåtar styr sakta norrut. Han lägger sig och blundar. Han minns sin barndom. När jag flyttade första gången, var jag fyra år. Min stora kärlek, var en ett år äldre flicka från Kastroddaregatan. Det var där jag flyttade ifrån. Hon kom till min födelsedag, på det nya stället, Basongatan. Basongatan låg längst ut, i det nybyggda Västra Strölanda. Det var ett jättestort hus. Det hade åtta våningar, och var så långt, att jag vet inte hur. När jag var nyinflyttad, var jag alltid rädd, att inte hitta hem. Innan jag började skolan, var jag kär i lilla Lena. Hon var lillasyster till min vän Jan. Han var två år äldre än jag. Lena var ett år yngre. Hon var ljus och blåögd.
Jan var min bästa vän. Kjell var ett år äldre än jag. Han hade grammofon, och spelade amerikansk musik. Rock and Roll. Det var fortfarande 50-tal. Kjell var nog ändå före sin tid. Vi var ju så små. När jag började skolan, fanns där en flicka som hette Jane. Framför allt fanns där en lång flicka, med ljusa flätor. Hon sprang, nästan lika fort som jag. Hon var nästan lika stark, och hon spelade brännboll så bra. Hon hette Mari. Mari såg ut som en ängel. Jag älskade henne. Hon gick i söndagsskolan som jag, och hon lekte gärna i skogen. Hennes äldre bror hette Stellan. Han sprang fortast av alla jag visste. ”Vakna”. Det var Jam som ruskade i honom. Jag har kommit på lösningen, sa Jam. Han gnuggade sig i ögonen. ”Vilken lösning”, fick han ur sig. Lösningen på min olyckliga barndom och vetenskap, sa Jam. Han återvände sakta till platsen på berget. Om jag jobbar med barndomen kan jag samtidigt utveckla mina teorier, sa Jam. Det ena behöver inte utesluta det andra. Han hade själv en olycklig barndom, tänkte han. Det låg nog hos Mamma mest. Hos Jam var det nog mest den frånvarande Pappan som satt sina spår. Urantiaboken i all ära. Universum lika så. Men varför var han så engagerad inom politiken? Var det sunt? Han hade accepterat att han var en vanlig bondkatt. Ja, inte vanlig precis, men ändå en bondkatt. Jag vill gå i terapi, sa han. Varje dag du umgås med mig är terapi, sa Tom. Jam visste inte vilket ben han skulle stå på. Han var fullkomligt förvirrad. Det är en bra början på ett nytt liv Jam, slutade Tom med.
Katten Jam grubblade. Om det var hans olyckliga barndom som låg bakom behovet av bekräftelse, hur var det då med allt annat? Hans intresse för politik, vetenskap, och religion, hade det också att göra med barndomen? Ta till exempel Universum. Där möttes världsåskådning med vetenskap. Var verkligen hans tankar om Universum, bara en fråga om hans olyckliga barndom? Tankarna om Urantiaboken. Synen på texten som en författarprodukt. Vad hade det med hans barndom att göra? Bilden av vad som finns utanför Universum. Var det en produkt av barndomen? Big bang. Hans teorier byggde på ett oändligt antal Universum, och ständiga big bangs. Han kände sig vemodig. Om det finns miljarder universum, så andas de kanske. Då växer, och krymper, vårt universum, rytmiskt. Han kunde inte ta till sig de gamla fysikernas förklaringar. Han undrade vad som finns utanför universum? Han undrade också, vad som fanns före ”big bang”? Fysikerna sa att universum är så stort som materian spridit sig, efter big bang. Före big bang, fanns ingenting. Att vara fysiker var alltså att inte tänka. När han var ung, trodde han att fysiker visste. Sedan förstod han, att det bara handlade om att inte tänka. Idag tror han, att big bangs inträffar hela tiden. Bara skilt av avstånd. Avstånd är tid. Ljusår är det enda vi förstår. Färdas vi fortare än ljuset så blir allt svart. Vi kan inte se det, man inte kan se.
Einstein förstod att ljuset kröker sig runt en stjärna. Därför kan vi se mycket längre bort. All materia skulle hindrat sikten annars. I moderna stjärnkikare, ser vi att galaxer och stjärnor i fjärran kan vara andra Universum. Han kunde inte låta bli att tänka. Om det beror på min barndom, så får det väl göra det, tänkte han. Om det finns miljarder Universum, finns det då också en Gud som är så stor? Och vad finns utanför. Einstein trodde på Gud. Han trodde nog på ett Universum. Finns en människa som dör bärande allt, och buren av allt. Judarna tror att han ännu inte har kommit. Jam brukar kalla sig, agnostiker. En som tror att det kan vara på båda sätten. Som Schrödingers katt. Den finns, och inte finns. Det är sanningen. Vad finns utanför, och vad fanns innan. Det finns inget innan. Det har alltid hållit på. Det finns inget utanför. Universum är oändligt. Han kom inte längre just nu. Toms teorier om barndomen gjorde Jam nedslagen. Han hade vaknat. De befann sig i Kovik. Lilla huset. Han såg nöjt på sängarna. Hans snickarförmåga stod sig. Han hade också dragit ut el till Lilla huset. Han steg upp och satte på kaffe. Stegen hade fungerat bra. Barnens tvåvåningssäng var likadan.
Barnen sov. Robert där uppe. Eva där nere. Agnes sov. Hon låg där nere. Kaninen var vaken. Han öppnade dörren. Kaninen slank ut, och sval luft strömmade in. Det blir en fin dag, tänkte han. Han tar sitt kaffe med sig och går ut genom dörren. Kaninen äter maskrosblad. Han kliver över stängslet. Han går stigen mellan gärdesgårdarna, ut mot berget. En bra gräsplätt möter honom. Han sätter sig ned. Det är mjukt och behaglig. En grupp blåklockor växer framför honom. Några blå och gula violer. Han ser ut över fjorden. Två segelbåtar styr sakta norrut. Han lägger sig och blundar. Han minns sin barndom. När jag flyttade första gången, var jag fyra år. Min stora kärlek, var en ett år äldre flicka från Kastroddaregatan. Det var där jag flyttade ifrån. Hon kom till min födelsedag, på det nya stället, Basongatan. Basongatan låg längst ut, i det nybyggda Västra Strölanda. Det var ett jättestort hus. Det hade åtta våningar, och var så långt, att jag vet inte hur. När jag var nyinflyttad, var jag alltid rädd, att inte hitta hem. Innan jag började skolan, var jag kär i lilla Lena. Hon var lillasyster till min vän Jan. Han var två år äldre än jag. Lena var ett år yngre. Hon var ljus och blåögd.
Jan var min bästa vän. Kjell var ett år äldre än jag. Han hade grammofon, och spelade amerikansk musik. Rock and Roll. Det var fortfarande 50-tal. Kjell var nog ändå före sin tid. Vi var ju så små. När jag började skolan, fanns där en flicka som hette Jane. Framför allt fanns där en lång flicka, med ljusa flätor. Hon sprang, nästan lika fort som jag. Hon var nästan lika stark, och hon spelade brännboll så bra. Hon hette Mari. Mari såg ut som en ängel. Jag älskade henne. Hon gick i söndagsskolan som jag, och hon lekte gärna i skogen. Hennes äldre bror hette Stellan. Han sprang fortast av alla jag visste. ”Vakna”. Det var Jam som ruskade i honom. Jag har kommit på lösningen, sa Jam. Han gnuggade sig i ögonen. ”Vilken lösning”, fick han ur sig. Lösningen på min olyckliga barndom och vetenskap, sa Jam. Han återvände sakta till platsen på berget. Om jag jobbar med barndomen kan jag samtidigt utveckla mina teorier, sa Jam. Det ena behöver inte utesluta det andra. Han hade själv en olycklig barndom, tänkte han. Det låg nog hos Mamma mest. Hos Jam var det nog mest den frånvarande Pappan som satt sina spår. Urantiaboken i all ära. Universum lika så. Men varför var han så engagerad inom politiken? Var det sunt? Han hade accepterat att han var en vanlig bondkatt. Ja, inte vanlig precis, men ändå en bondkatt. Jag vill gå i terapi, sa han. Varje dag du umgås med mig är terapi, sa Tom. Jam visste inte vilket ben han skulle stå på. Han var fullkomligt förvirrad. Det är en bra början på ett nytt liv Jam, slutade Tom med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar