Bakenäs.
Idag var Katten Jam och Tom i Bakenäs. Tom höll på att försova sig. Jam var vaken, men hade ingen koll på klockan. Tom hann i alla fall gå sin morgonpromenad. Jam var sömnig men gick ändå med. För säkerhets skull hade Tom duschat kvällen före. Det var match på TV på kvällen. Zlatan gjorde två mål. Kommentatorn tyckte inte han var bra. Tom tyckte att han var otroligt bra. Det lilla han såg. Han läste en bok med noveller. Det var svårt att slita sig. Klockan ett på natten vaknade han. Förmodligen förväntansfull inför resan nästa dag. Han somnade om efter en stund. Bilen kom i tid. Han och Jam hann precis bli färdiga. Resan till Lilla Särholmen gick bra. Jam tog inte upp några diskussioner. Han undrade bara om hans olyckliga barndom var något ovanligt. Om han var sämre lottad än de flesta. Det finns många som har det värre än du Jam, svarade han. Jag kan berätta om en ung patient jag hade. Han berättade. Patienten hette Ulf och var sexton år när han kom till Humlan. Humlan var den verksamhet inom Göteborgs gymnasieskola som han varit chef för. Ulf fick praktikplats.
En gång var han fiskare på Grutö. Det var en fantastisk plats med en jätteschysst man som handledare. Han hade samtal med Ulf. Tiden gick och han blev bara sämre och sämre. Till slut blev han inlagt på sjukhusets psyke med diagnosen schizofreni. Han var mutistisk. Det betyder att han inte talade någonting alls. En gång när han var hos honom kom hans mamma på besök. En raffig, snygg flott kvinna. Diamanterna rasslade när hon rörde sig. Hon bodde i ett tjusigt hus i Havås med Ulfs styvfar. Hon var sminkös. En dag sa Ulf sitt första ord. Det var på en bänk i parken. En gammal senil gubbe la sig i Ulfs säng när han åt lunch, senare. Gubben åt upp Ulfs godis. När Ulf kom tillbaks försökte han strypa gubben. Ulf flyttades till Rättspsyket i Bocka. Han flyttades därifrån till en enhet i Sundsvall. Efter sex år av deras kontakt släpptes Ulf. Tom hade ofta klagat på sjukhusens straffmedicinering. När han gjort något som inte uppskattades las han i bälte och pumpades full med droger som inte hade någon som helst positiv effekt. Ulf led men lät sig inte knäckas. Hans självständighet var otrolig. Tom fattade inte hur han kunde stå emot. Efter att han släpptes började han arbeta på Röda Korset. Han var i stora drag en återställd och normal person. Han hade varit den svåraste patienten i Braeborg i sin åldersgrupp. Sex års psykoterapi stod mot sex års tung tvångsmedicinering. Ulf hade överlevt med huvudet högt. Han hade besegrat läkemedelsindustrin inifrån.
För en gångs skull somnade inte Jam när Tom pratade om sitt jobb. Taxin var framme. Han skickade ett SMS till Eva, hans dotter, och talade om var han och Jam stod och väntade. Eva och hennes familj skulle med till Bakenäs. Evas två barn Alex och Sara skulle med. Det oroade Jam något. Bara inte han blir så där fånig igen, tänkte Jam. Han brukade bli löjlig när små barn var i närheten, ansåg Jam. Eva missade en färja men kom sedan och plockade upp Jam och honom. De fick nätt och jämt plats. Sara satt som vanligt baklänges fram i en barnstol. Alex satt bak. Eva satt i mitten. Han och Jam trängdes på sista platsen bak. Nära Oddevalla stannade Evas man Ingmar bilen vid en hamburgerrestaurang. Eva beställde en fiskburgare. De andra nöjde sig med vanliga hamburgare. Först skulle de åka till Majs sommarställe. Maj var hans brors första fru. Maj skulle sedan visa hans Morfars uppväxtgård och hans Mormors barndomsställe. Först körde de fel och kom till färjan mot Årust. Ingmar körde tillbaka. De hittade den rätta vägen. När de kom fram till gården jublade Jam. Det var underbart vackert. Först låg ett litet växthus. Där växte gurkor och små tomater. Röda och gula.
Maj och hennes man Greger kom och hälsade. Två vargar i järn stod utanför huset på berget. Greger är konstnär. Det är han som gjort vargarna vid Lindvetters flygplats. En bit upp på berget låg det stora huset. Det var gult med flera verandor och utbyggnader. Nere på ängen låg en röd vedbod. Längre bort mot skogen låg ett rött hus med vita knutar. En gammal gärdesgård med mycket mossa på delade tomten mot skogen. Fem hönor vandrade runt på tomten. De hade ett litet glashus som skydd mot väder och vind. Skall vi ta kaffe och björnbärspaj nu, eller skall vi vänta till efter utflykten, frågade Maj. De valde att vänta. Skulle de börja med Dragsmark eller Källviken? Greger körde före. Eva fotograferade förfäders torp. Till slut kom de fram till Annas barndomsgård. Anna var Toms Mormor. Det var ett gulligt litet vitt torp. Jam var bekymrad. Han var uppenbart löjlig inför Alex och Sara. Han gullade med Sara, och fånade sig inför Alex. Jam stod inte ut. Han drog sig tillbaka mot bilen. Här bodde Gamlamoster Hulda, från det att Anna gifte sig och flyttade, sa han. Hulda var halvsyster till Anna. Hulda auktionerades bort vid fem års ålder. Anna var själv oäkting. Fadern var häradshövding. Annas Mamma, Justina, var piga blott sjutton år gammal, hos häradshövdingen. Justina ville dränka sig, men Justinas äldre syster, Augusta tog Anna till sig. Så kunde det gå till förr i tiden.
Idag var Katten Jam och Tom i Bakenäs. Tom höll på att försova sig. Jam var vaken, men hade ingen koll på klockan. Tom hann i alla fall gå sin morgonpromenad. Jam var sömnig men gick ändå med. För säkerhets skull hade Tom duschat kvällen före. Det var match på TV på kvällen. Zlatan gjorde två mål. Kommentatorn tyckte inte han var bra. Tom tyckte att han var otroligt bra. Det lilla han såg. Han läste en bok med noveller. Det var svårt att slita sig. Klockan ett på natten vaknade han. Förmodligen förväntansfull inför resan nästa dag. Han somnade om efter en stund. Bilen kom i tid. Han och Jam hann precis bli färdiga. Resan till Lilla Särholmen gick bra. Jam tog inte upp några diskussioner. Han undrade bara om hans olyckliga barndom var något ovanligt. Om han var sämre lottad än de flesta. Det finns många som har det värre än du Jam, svarade han. Jag kan berätta om en ung patient jag hade. Han berättade. Patienten hette Ulf och var sexton år när han kom till Humlan. Humlan var den verksamhet inom Göteborgs gymnasieskola som han varit chef för. Ulf fick praktikplats.
En gång var han fiskare på Grutö. Det var en fantastisk plats med en jätteschysst man som handledare. Han hade samtal med Ulf. Tiden gick och han blev bara sämre och sämre. Till slut blev han inlagt på sjukhusets psyke med diagnosen schizofreni. Han var mutistisk. Det betyder att han inte talade någonting alls. En gång när han var hos honom kom hans mamma på besök. En raffig, snygg flott kvinna. Diamanterna rasslade när hon rörde sig. Hon bodde i ett tjusigt hus i Havås med Ulfs styvfar. Hon var sminkös. En dag sa Ulf sitt första ord. Det var på en bänk i parken. En gammal senil gubbe la sig i Ulfs säng när han åt lunch, senare. Gubben åt upp Ulfs godis. När Ulf kom tillbaks försökte han strypa gubben. Ulf flyttades till Rättspsyket i Bocka. Han flyttades därifrån till en enhet i Sundsvall. Efter sex år av deras kontakt släpptes Ulf. Tom hade ofta klagat på sjukhusens straffmedicinering. När han gjort något som inte uppskattades las han i bälte och pumpades full med droger som inte hade någon som helst positiv effekt. Ulf led men lät sig inte knäckas. Hans självständighet var otrolig. Tom fattade inte hur han kunde stå emot. Efter att han släpptes började han arbeta på Röda Korset. Han var i stora drag en återställd och normal person. Han hade varit den svåraste patienten i Braeborg i sin åldersgrupp. Sex års psykoterapi stod mot sex års tung tvångsmedicinering. Ulf hade överlevt med huvudet högt. Han hade besegrat läkemedelsindustrin inifrån.
För en gångs skull somnade inte Jam när Tom pratade om sitt jobb. Taxin var framme. Han skickade ett SMS till Eva, hans dotter, och talade om var han och Jam stod och väntade. Eva och hennes familj skulle med till Bakenäs. Evas två barn Alex och Sara skulle med. Det oroade Jam något. Bara inte han blir så där fånig igen, tänkte Jam. Han brukade bli löjlig när små barn var i närheten, ansåg Jam. Eva missade en färja men kom sedan och plockade upp Jam och honom. De fick nätt och jämt plats. Sara satt som vanligt baklänges fram i en barnstol. Alex satt bak. Eva satt i mitten. Han och Jam trängdes på sista platsen bak. Nära Oddevalla stannade Evas man Ingmar bilen vid en hamburgerrestaurang. Eva beställde en fiskburgare. De andra nöjde sig med vanliga hamburgare. Först skulle de åka till Majs sommarställe. Maj var hans brors första fru. Maj skulle sedan visa hans Morfars uppväxtgård och hans Mormors barndomsställe. Först körde de fel och kom till färjan mot Årust. Ingmar körde tillbaka. De hittade den rätta vägen. När de kom fram till gården jublade Jam. Det var underbart vackert. Först låg ett litet växthus. Där växte gurkor och små tomater. Röda och gula.
Maj och hennes man Greger kom och hälsade. Två vargar i järn stod utanför huset på berget. Greger är konstnär. Det är han som gjort vargarna vid Lindvetters flygplats. En bit upp på berget låg det stora huset. Det var gult med flera verandor och utbyggnader. Nere på ängen låg en röd vedbod. Längre bort mot skogen låg ett rött hus med vita knutar. En gammal gärdesgård med mycket mossa på delade tomten mot skogen. Fem hönor vandrade runt på tomten. De hade ett litet glashus som skydd mot väder och vind. Skall vi ta kaffe och björnbärspaj nu, eller skall vi vänta till efter utflykten, frågade Maj. De valde att vänta. Skulle de börja med Dragsmark eller Källviken? Greger körde före. Eva fotograferade förfäders torp. Till slut kom de fram till Annas barndomsgård. Anna var Toms Mormor. Det var ett gulligt litet vitt torp. Jam var bekymrad. Han var uppenbart löjlig inför Alex och Sara. Han gullade med Sara, och fånade sig inför Alex. Jam stod inte ut. Han drog sig tillbaka mot bilen. Här bodde Gamlamoster Hulda, från det att Anna gifte sig och flyttade, sa han. Hulda var halvsyster till Anna. Hulda auktionerades bort vid fem års ålder. Anna var själv oäkting. Fadern var häradshövding. Annas Mamma, Justina, var piga blott sjutton år gammal, hos häradshövdingen. Justina ville dränka sig, men Justinas äldre syster, Augusta tog Anna till sig. Så kunde det gå till förr i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar