Moped.
Katten Jam var på hugget. Han och Tom satt på verandan i Mormors hus i Daga. Jam var mycket upprörd. Tom hade erkänt att han kontaktat moderaterna angående sin vårdskada. Vet du att inkomstskillnaderna ökat drastiskt under moderaternas styre, sade Jam. Tom hade tidigare kontaktat miljöpartiet, försvarade han sig med. Han hade inte fått något svar. Sedan skrev han direkt till EU-domstolen och frågade hur man skulle gå till väga. Inget svar därifrån heller. Jag vet inte hur jag skall göra, sade han. Jag har skrivit ett mail till Fastighetsbyrån, sade Jam. Han bytte helt ämne alltså. Han skrev. Storholmen ligger strax utanför Vudhall och Glasö, på fastlandet vid Kaninestad. Två systrar är arvingar. De kommer inte alls överens. Den äldre heter Ingeborg. Hon säger att ärendet gått till Tingsrätten. Någon slags förlikningsman är inkopplad. Fungerar det inte så går gården till exekutiv auktion. Storholmen ingår i ett naturreservat. Högsta EU-klass. Jag vill veta vad det kan vara värt. (halva Storholmen, Grunnholmen (Hästholmen), Alvö, och ett antal småöar). Kan ni göra en värdering, så jag vet om det är värt att tänka på? Det krävs båt för att komma ut till Storholmen från Vudhall. Taxibåt krävs nog. Tala om för mig innan vad en värdering skulle kosta. Det var sent på kvällen. Agnes och barnen hade gått till sängs. Jam orkade inte tänka längre. Han bad Tom att berätta om Daga när han var liten. Han blev alltid på gott humör när han fick berätta. Han berättade.
En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drungseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen? De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg-, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina.
På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Solegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Solelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små. När villaområdet mellan vårt hus, och Solelången byggts, blev det en affär ovanför Solegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykter. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig.
Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig. Jam började bli sömnig. Han hade ringt kvinnan på fastighetsbyrån tidigare under dagen. Jo, jag skickade ett mail, hade han sagt. Konstigt att ingen mäklare ringt, svarade hon. Jag ser ditt mail här. Jam blev irriterad på Tom. När du var med i levande historias styrelse, var du mycket mer politisk klarsynt än nu. Hur menar du, undrade Tom. Sionisterna styr USA, eller hur. Kanske, svarade han. Så länge USA står helt bakom Israel kan ingen fred uppnås. Jag talade med en Iranier häromdagen, sade Tom. Han hatade palestinier, men han hatade Israel ännu mer. Varför? Palestinierna är ofta legosoldater i andra arabländer. De är fyllda av hat. Israel är ännu värre. Benjamin Netanyahu har lovat att maximera dödandet. Sjukhus, skolor och skyddsrum är främsta målen. Jam såg förtvivlad ut. Hillary Clinton stod bredvid. Hon sade ingenting. Livet är svårt, slutade Jam med.
Katten Jam var på hugget. Han och Tom satt på verandan i Mormors hus i Daga. Jam var mycket upprörd. Tom hade erkänt att han kontaktat moderaterna angående sin vårdskada. Vet du att inkomstskillnaderna ökat drastiskt under moderaternas styre, sade Jam. Tom hade tidigare kontaktat miljöpartiet, försvarade han sig med. Han hade inte fått något svar. Sedan skrev han direkt till EU-domstolen och frågade hur man skulle gå till väga. Inget svar därifrån heller. Jag vet inte hur jag skall göra, sade han. Jag har skrivit ett mail till Fastighetsbyrån, sade Jam. Han bytte helt ämne alltså. Han skrev. Storholmen ligger strax utanför Vudhall och Glasö, på fastlandet vid Kaninestad. Två systrar är arvingar. De kommer inte alls överens. Den äldre heter Ingeborg. Hon säger att ärendet gått till Tingsrätten. Någon slags förlikningsman är inkopplad. Fungerar det inte så går gården till exekutiv auktion. Storholmen ingår i ett naturreservat. Högsta EU-klass. Jag vill veta vad det kan vara värt. (halva Storholmen, Grunnholmen (Hästholmen), Alvö, och ett antal småöar). Kan ni göra en värdering, så jag vet om det är värt att tänka på? Det krävs båt för att komma ut till Storholmen från Vudhall. Taxibåt krävs nog. Tala om för mig innan vad en värdering skulle kosta. Det var sent på kvällen. Agnes och barnen hade gått till sängs. Jam orkade inte tänka längre. Han bad Tom att berätta om Daga när han var liten. Han blev alltid på gott humör när han fick berätta. Han berättade.
En moped kom knattrande på vägen. Den kom närmre och svängde upp för backen, visste vi. Där stod Pappa. Vi älskade honom. Han arbetade på Eriksberg. Det var långt borta. Bara ner till stationen var det många kilometer. Vägen där ute hette Drungseredsvägen. Den gick vi när vi skulle handla. Affären låg vid tågstationen. Mormors hus, som vi bodde i, låg lite upp i en backe, som på höjden Tranbergs bodde, och byggde på. På tomten växte två gullregnsträd. Deras gula blommor, vek sig frikostigt ned mot backen. De var giftiga. Skära rosor, trivdes i rabatten, mot gräsmattan. Häcken frodades, och skyddade mot vägen, och Svantesson intill. Svantesson hade trädgårdshallon i massor. Vad var trädgårdshallon egentligen? De var stora. Vi kunde inte ta några. De växte skyddat, en god bit in i deras trädgård. På andra sidan, vår väg hade Svensson röda vinbär, som frikostigt böjde sig ut över vägen. Där åt vi ibland. Rabatten mot huset var fylld av blommor av alla slag. Bin, humlor, och blomflugor, samsades om, att besöka blommorna. En gång kastade jag min kniv mot marken, där en geting surrade. Kniven satte sig i marken, och skiljde getingens bakkropp från resten. Vi sköt ofta slangbella mot getingar i blommorna. Slangbella gjorde vi, av en y-formad gren. Gummiband var vanligt, men ibland fick vi tag i ventilgummi. På den tiden köpte man sammanhängande ventilgummi för cyklar, och klippte av dem, i lagom längd. Till en slangbella klippte man inte mycket. I centrum av slangbellan fäste man en tyg-, eller läderlapp, som knöts fast vid ventilgummina.
På sidan av tomten, upp i backen, hade vi en vedbod, med en bekvämlighet. Vid kanten av vägen samlades grus. Vi plockade fickorna fulla, min bror och jag. Sedan tog vi den lilla stege, som vi snickrat, av tunna björkstammar. Reste den mot vedboden, och klättrade upp på taket. Där låg vi och pricksköt mot trädstammar, på andra sidan huset, häcken, och vägen. Det hördes när vi träffade en trädstam. Pang! Ovanför Solegården ligger nu ett villaområde. När vi var små var där skog och ängar. Jag såg en svart orm ringla sig i gräset. En bäck rann genom skogen ända ner till Solelången. Min bror visste vad alla blommor hette. Han visste också vad träd hette. Han visste vad fåglar hette, och kunde hitta fågelbon överallt. Han visade mig boet, hos svartvita flugsnappare, i vår egen tomt. Äggen var så små. När villaområdet mellan vårt hus, och Solelången byggts, blev det en affär ovanför Solegården, i ett litet hyreshus. Det var mindre än halva vägen, till stationen. Pappa tog oss med på svamp, och bärutflykter. Vi gick uppför vår backe. Förbi Tranbergs, och in i dunkla skogen. Grön mossa bildade mjuka sängar, för en stunds vila. Askar och bokar, strålade i alla färger. Gult, brandgult och rött. Björkarna var vackert gula. En myr öppnade sig. Små tallar kämpade mot vattenbadet i myrens mjuka sänka. Köttätande växter, sileshår, fångade flugor på den vattensjuka slätten. Längst ut fanns en liten sjö, där vi trodde att en fåraherde gått ner sig.
Följde man stigen var det ingen fara. På andra sidan myren, dignade tuvorna av lingon och blåbär. Kantareller och taggsvamp, drog uppmärksamheten till sig. Man hade ofta inte tillräckligt med kärl med sig. Jam började bli sömnig. Han hade ringt kvinnan på fastighetsbyrån tidigare under dagen. Jo, jag skickade ett mail, hade han sagt. Konstigt att ingen mäklare ringt, svarade hon. Jag ser ditt mail här. Jam blev irriterad på Tom. När du var med i levande historias styrelse, var du mycket mer politisk klarsynt än nu. Hur menar du, undrade Tom. Sionisterna styr USA, eller hur. Kanske, svarade han. Så länge USA står helt bakom Israel kan ingen fred uppnås. Jag talade med en Iranier häromdagen, sade Tom. Han hatade palestinier, men han hatade Israel ännu mer. Varför? Palestinierna är ofta legosoldater i andra arabländer. De är fyllda av hat. Israel är ännu värre. Benjamin Netanyahu har lovat att maximera dödandet. Sjukhus, skolor och skyddsrum är främsta målen. Jam såg förtvivlad ut. Hillary Clinton stod bredvid. Hon sade ingenting. Livet är svårt, slutade Jam med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar