Dylan

Dylan.

Bob Dylan framstår idag som ett av den populära musikhistoriens viktigaste centrum. Hans verk har blivit förebilder för otaliga andra musikartister och hans person har, genom rollskiftningar och onåbar integritet, omvandlats till myt. Bob Dylans främsta signalement hos många är som mager figur i mörka kläder, svarta solglasögon och tjockt, burrigt hår. De som har lyssnat sig genom hela katalogen och sett fotografier av Bob Dylan från olika perioder av hans karriär har oftast ett bredare spektrum att utgå från. Vilken den enhetliga bilden slutligen blir är en annan sak, högst osäker. Bob Dylan: gåta för några, uppenbarelse för andra. Den unge Bob Dylan är en upptäckare som värjer sig mot upprepning, inte alls konstigt snarare en naturlag hos en ung artist som sökt sig från inlandets kyla till huvudstadens heta puls. Och den äldre Bob Dylan som gör det motsatta: reser tillbaka i tiden efter den verkliga dåtidens musik. Men alltjämt en upptäckare, denna gång efter det bortglömda. Från det bohemiska Greenwich Village till ett eget radioprogram: Theme time Radio Hour. Många har velat precisera Dylans framfart och utveckling med vägledning av politiska tendenser och rörelser. I backspegeln blir det dock allt tydligare: vill man placera Dylan är det främst genom musiken. Allt annat vore märkligt emedan vi talar om en ytterst självständig artist. I begynnelsen av musikkarriären var Dylan inte främst någon låtskrivare utan samlade intryck i form av skivor han kom över med artister som Woody Guthrie, Hank Williams, Bukka White och blir sedan en uttolkare. 

En gitarr och ett munspel var hans redskap och trots sin ringa ålder fastnade han för klagande melodier med bluesen som ryggrad: "Man of Constant Sorrow", "It’s Hard To Be Blind". Det kunde också handla om det romantiska äventyret förenat med vigörens trassliga tillvaro där även bilden av vagabonden tonar fram i låtar som "Ramblin Round" och "Railroad Bill". Robert Allen Zimmerman växte upp på den gudsförgätna platsen Hibbing där kylslagna vinterdagar och ett inrutat liv tidigt fick honom att drömma sig bort. Blues- och countrymusik tog sig in i honom från radions sändningar och gjorde outplånliga intryck. Han skulle forma egna band under skoltiden med namn som The Shadow Blasters och The Golden Chords, vilka spelade rock & roll i samma anda som Gene Vincent. Den musikaliska utvecklingen skulle ta fart under åren i Minneapolis där han gick på universitetet. Han ägnade sig dock mindre åt akademiska studier än fördjupning i musiken och en viss mängd festande. Född med fel föräldrar och med fel namn, enligt honom själv, framstod han som rotlös och bytte också namn: Bob Dylan började han kalla sig själv under denna tid. I Minneapolis var han inte mer än en någorlunda ansedd artist och då han reste till New York för att ta nästa steg var det inte många som trodde han skulle kunna överleva som enbart musiker. 

Bob Dylan anlände till New York en kylig vinterdag och sökte sig till Greenwich Village. Den första tiden var svår, han hade inget namn och på de scener han i förstone fick tillträde var arvodena ringa. Men hans utveckling visade på något unikt och snart började folk få upp ögonen för en artist utrustad med ett eget uttryck. Och när skivproducenten John Hammond upptäckte Bob Dylan var det kanske bara något oundvikligt som skedde. Den första skivan, självbetitlad, kom 1962 och bestod överlag av traditionella folksånger. Men Dylans första egenkomponerade låt, ”Song To Woody”, fanns med. Denna skiva gavs positivt bemötande, men fick inga uppropstecken efter sig. Det var med den andra skivan The Freewheelin’ Bob Dylan året därpå som uppmärksamheten tog sin början. Den här gången samlades enbart egna kompositioner och några blev omedelbara klassiker: ”Blowin’ In the Wind”, ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” är kanske de mest framträdande. Materialet på The Freewheelin’ Bob Dylan var inte bara Dylans egna låtar utan var förankrade i samtiden på ett helt annat sätt än vad gällt innehållet på första albumet. Texterna på några av låtarna kunde inordnas under protest songs (även att Dylan själv sade sig föredra benämningen topical songs), där apokalyptiska föraningar kunde sköjas i utsikten av krig. Nästa album (The Times They Are A-Changin) hade en ännu starkare fokusering på det politiska och innehöll många så kallade finger pointing songs. 

Vid denna tid ansåg Dylan Saken vara viktigare än musiken. Ungdomen framställdes som samhällets framtid. Att Dylan hyste en misstro för de äldre – eller låt säga vuxna – märks också tydligt i ett tal då han tog emot ett pris (Tom Paine Award), där han jovialiskt häver ut sig att han ogillar att se så många flitskalliga män framför sig. Joe Strummers "Never trust anyone over 30" ekar bekant. Dylans låtskrivande skulle utvecklas mot det individuella och abstrakta vilket tydligt märktes i "Chimes of Freedom" och ”My Back Pages” från nästkommande album Another Side of Bob Dylan (1964). Han utgick inte längre från dagsaktuella händelser i samma utsträckning utan valde andra vägar där framför allt den symbolistiska poeten Arthur Rimbaud var en viktig inspirationskälla. Efter sina fyra första album, och i synnerhet tack vare de tre sista, var Dylan omtalad och en stor artist för många. Han var, om inte alltid så självbenägen sådan, en frontgestalt för folksångsscenen. Den kommande tiden skulle dock splittra detta förbund, Dylan själv hittade nya vägar i musiken som förde honom bort från de slags låtar han tidigare gjort. 

Många i den trogna publiken uppfattade detta som ett svek och att Dylan började bli kommersiell. ”Om man vet precis vad man skall göra, varför då göra det?” frågade sig Pablo Picasso och Dylan var inte den som rättade sig inte efter av omgivningen. Eftertiden har på ett helt annat sätt haft förståelse och begeistring inför Bob Dylans val. Att man i efterhand har lättare att acceptera förändringar är förvisso i hög grad sociopsykologisk förankrat, säkert minst lika mycket som tecken på entusiasm inför Dylans utveckling. Sett i ett annat perspektiv har också modernismen passerat och segrat vid 1900-talets slut och sett genom denna lins har nysökandet hos artisten blivit att betrakta som ytterligare förtjänst hos ett konstnärskap. Detta är en övergångsperiod hos Dylan som är frekvent diskuterad, men för den som inte vet exakt vad denna ”övergång” gäller är det framför allt två saker: 1) den akustiska gitarren byttes mot en elektrisk, 2) texterna frångick ofta ett politiskt medvetande till att bli mer individuella. 

Det märkliga är dock att låttexternas förändring (Another Side of Bob Dylan) inte alls förargade publiken i alls den utsträckning som den elektriska stöten i musiken senare gjorde. Det var Dylans framträdande på den årliga Newport Folk Festival sommaren 1965 som gav publiken den verkliga chocken. Det var inte bara den smärre detaljen att spela med elektrisk förstärkning utan sättet han gjorde det på och platsen han befann sig på. När Bob Dylan och det kompande bandet Paul Butterfield Blues Band dök upp på den scen som varit tillägnad genuin folkmusik och tryckte på startknappen genomförde dem ett öronbedövande rock 'n' roll-ingrepp på en publik som levde i en tid utan erfarenheter från punk och hårdrock. Bob Dylan hade bytt stad, bytt namn och delvis bytt publik. Men ingen kan påstå att det var av brist på självständighet. Att förbli densamma behöver inte betyda högre självständighet än att då och då byta riktning. ”Jag är den jag alltid varit. En annan”, beskriver den danske poeten Michael Strunge det både sanna och motsägelsefulla.

Taube

Taube.

När Evert Taube föddes, som fjärde barnet i en skara som blev tretton syskon, var familjen bosatt på ön Vinga utanför Göteborgs hamninlopp. Föräldrarna Carl Gunnar Taube (1853-1945) från Bygdeå i Västerbottens län och Julia Sofia Jacobsdotter (1862-1947) från Strömstad, gifte sig 1884 i Kungshamn. Fadern var sjökapten och fyrmästare på Vinga fyr 1889-1905, och moderns båda bröder var fyrmästare, den ene på Ursholmen utanför Koster, den andre på Hållö. I syskonskaran ingick systrarna Märta Taube-Ivarsson och Karin Parrow. Farfadern var Otto Reinhold Taube (1816-1892), tullförvaltare samt styrelseledamot i Evangeliska missionsföreningen i Göteborg 1868–1872, och hans fru Fredrika Kjellerstedt kom från Skellefteå. Farfaderns föräldrar var majoren Arvid Joachim Taube och Jeanette Mesterson från Skottland. Evert Taube föddes klockan fem på morgonen i ett hus vid foten av berget Otterhällan i Göteborg, med adress Stora Badhusgatan 7/Bryggaregatan, det så kallade Keillerska huset (rivet 1969), där hans farfar hade sitt hem. Han konstaterades först vara dödfödd och lades därför undan på ett bord, men när doktor Silfverskiöld kom för att skriva dödsattesten upptäckte han att det fanns liv i den lilla kroppen. Sin första sjöresa gjorde Evert Taube till Vinga - bara sju dagar gammal - med bogserbåten Arthur från Röda Bolaget, under skeppare Gustafssons befäl. 

Taube har beskrivit sin barndom som mycket lycklig, präglad av fiske, sjöfart och historier om främmande länder och livet till sjöss. På Vinga fanns då fyra andra familjer och öns tio barn hade egen skola, där Taube gick till sitt trettonde skolår. Men hans undervisning skedde inte bara i den lilla lotsskolan på Vinga, utan också i hög grad i hemmet genom fadern, vilken hade ett stort intresse för både litteratur och språk. Taube beskriver sin rörande känsla för skolan: ""Långt före denna tid, när jag var endast fyra år gammal, höll skolan till i en liten lotsstuga som låg nära hamnen på östra sidan av ön. De två små rummen i stugan hade väggfasta kojer som i skansarna på fartyg. Där var fyra kojer i vart rum, två och två över varandra. I västra kammarns fönster kunde man se lanterninen på Vinga fyr (över den bergknalt där numera överlotsens stora hus ligger) och i östra kammarns fönster såg man Hättan, det vackra skäret i hamninloppet...". Att uppväxten på Vinga präglat Taube starkt, märks bland annat i ett brev han skriver till vännen Gunnar Bohman i Stockholm, då han strax före jul 1917 besöker Vinga och har sitt logi i den gamla lotsbarnskolans lokal. Han är 28 år gammal, har rest runt i världen och har många gånger levt under dramatiska och knappa förhållanden. 

Ändå avslutar han brevet med: "Jag gick till fyren. Vägen var hvit af rimfrost. Men jag skulle ändå inte gått fel - utan rimfrosten. Hvad allting är obetydligt mot det ta. Att gå den gamla vägen öfver bergen till fyren, under strålarna från linsapparaten skrider denna dag runt, runt i samma tempo som då jag föddes en natt för 28 år sen. Det är stjärnklart och hafvet glimmar hvart jag ser. I sydväst blinkar röda och gröna lanternor. Där är sillfiskare. Sillen går i år sydvart. Norrut syns inga lanternor men Pater Noster blänker med jämna mellanrum och Inholmarna lyser hvita. Jag undra huru länge jag varit borta från allt detta men minns blott att jag varit på bal hos madame Tramcourt. "Signe och jag kom försent" säger jag. Jag skrattar åt min barnslighet och hör hur sprött mitt skratt låter härute. Efteråt är det som om jag nyss skulle sagt något för 20 år sedan." Familjen var mycket musikintresserad och enligt Taube spelade man och sjöng bland annat Gluntarne och Bellmans visor i föräldrahemmet. Läsåret 1904–1905 bodde Taube hos sin farbror Axel Taube i Malmö, där han gick i Borgarskolan på Gamla Väster. De bodde i Villa Axeltorp på Fridhemsvägen 19. Hans betyg var medelmåttiga, och bästa ämnena (AB+) var välskrivning, sång och svenska. 

Sämst var matematiken med B minus. Under malmövistelsen fick där bland annat teckningslektioner av sin kusin Mathias, som var en etablerad konstnär och utbildad på Akademien i Köpenhamn. Taube avreste till Göteborg den 8 maj 1905. Evert Taubes far befordrades till överlots och personalchef vid Kungliga Lotskontoret 1905 och familjen flyttade till Kustens varv i Göteborg. Planerna var att Evert Taube skulle börja i läroverk, men eftersom han inte klarade provet i matematik, gick han i lära hos teatermålaren Jens Christian Andrésen på Stora Teatern i Göteborg. Han tog även kvällslektioner på Konsthögskolan Valand i Göteborg. I april 1906 flyttade familjen Taube in disponentbostaden vid Kustens varv i Majorna i Göteborg, det senare Taubehuset. Samma år rymde Evert Taube till Stockholm för att bli konstnär. Väl i Stockholm, tillbringade han sin första natt på en bänk på Klara kyrkogård, precis bredvid Carl Michael Bellmans grav. Vid graven föll han på knä och bad, medan tårarna strömmade: — Gode Gud, förlåt mig här vid Bellmans grav! "och inom honom sjöng det," skriver han: Trädet med stilla sus oss i sitt skydd förklarar, gömd i sitt gröna hus sommarfågeln svarar. Några steg från kyrkogården låg Hotell Bellman, där han tog in och telegraferade hem. 

Hans planer var att komma in på Konstakademien för att studera måleri. Livet i Stockholm kom att präglas av bohemeri. Tidvis bodde han hos sin kusin, konstnären och skådespelaren Mathias Taube, men emellanåt tvingades han övernatta utomhus då kontanter saknades. Han fick några teckningar publicerade i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och knöt nyttiga kontakter med etablerade konstnärer. Slutligen beviljades han även inträde i Konstakademien. Evert Taubes far oroade sig över sin sons bohemiska liv i Stockholm. År 1907 tog han tåget upp och träffade då sin son i ett tämligen eländigt skick. Evert Taube ställdes inför ett ultimatum av sin far: Antingen skulle han börja i en internatskola, eller också måste han gå till sjöss. Evert Taube valde det sistnämnda och mönstrade på som eldare på s/s Australic hemmahörande i Göteborg. Han seglade bland annat på Sydafrika, Ceylon och Röda havet, innan han 1909 återvände till Sverige. Under dessa år till sjöss samlade han många erfarenheter, som han senare skulle komma att använda som stoff i sina visor och annan diktning. År 1910 arbetade sig Taube över till Argentina genom att ta hyra på den engelska hjulångaren Princess of Wales som sålts av Great Eastern Railway till Mihanovich y Compañia i Buenos Aires, dit fartyget skulle föras. Han kom att tillbringa fem år i Sydamerika. 

Där hade han en mängd olika arbeten, bland annat som förman vid kanalbyggen, adjutant hos den argentinske presidenten och gaucho (spanska för "cowboy"). Förutom engelska, som han kunde sedan tidigare, lärde han sig tala spanska och italienska, och att spela gitarr. Han återvände till Sverige år 1915 till följd av första världskrigets utbrott. Efter första världskriget fick Evert Taube erbjudande om att resa till Australien och skriva en reseskildring för Bonniers förlag. England vägrade dock författare och publicister visum, och Taube fick lämna tillbaka förskottet han fått samt reste till Stockholm istället. Åter i Stockholm gjorde han sin värnplikt i Flottan åren 1916-17 och inledde därpå sin karriär som författare, konstnär och visdiktare. Han fick bland annat en visa publicerad i Albert Engströms tidskrift Söndags-Nisse. Den 1 februari 1918 debuterade han på Smögens godtemplareloge med egna och andras visor. Taube berättar i boken Berättelser under ett fikonträd om sin tveksamhet till att börja som trubadur: "Jag minns att jag som tribunartist tog farväl av någonting inom mig själv. Jag hade aldrig velat sälja min naturliga glädje och som betald vissångare kände jag mig prostituerad." Samma år publicerades hans första bok, novellsamlingen Inte precis om kvinnorna. Efter att i januari 1919 ha gjort succé på Cabaret Läderlappen som spelades på Hotell Gillet i Stockholm, och då han enligt egen uppgift tog lutan från trubaduren Gunnar Bohman och sjöng visan Karl-Alfred och Ellinor, insjuknade Evert Taube i spanska sjukan och lades in på sjukhus. 

Under våren skrev han vissamlingen Sju sjömansvisor och Byssan lull. Till Hotell Continental i Stockholm - och en enkel inspelningsstudio - kom Evert Taube i januari 1921. Han gjorde denna vinterdag sina fyra första grammofonskivor, och "Karl Alfred", "Fritiof Andersson" och "Resan till Spanien" var de tre första han spelade in för Concert Record Grammophone. På skivetiketten stod det ""Sång till luta av cabaretsångare Evert Taube". Taube gjorde elva inspelningar för His Master's Voice redan samma år, och gaget uppgick till 750 kronor om året. Taube skriver i december 1921 till sin mor om sina intäkter: "Grammofonbolaget His Masters Voice betalar mig nu årligen 750 kronor för rätten till mina visor, som korrespondent för Stockholms-Tidningen har jag en grundlön av 100 kronor i veckan och när jag uppträder har jag aldrig mer än hundra." Men redan på 1930-talet var Taube en av de högst betalda författarna i Sverige, och fick infört löpande serier av berättelser från Bohuslän och Göteborgstrakten på prosa och vers samt egna teckningar i både Svenska Dagbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med starkt stöd från redaktionerna. På Gyldene Freden 1924 bildade Evert Taube sällskapet Pax Aurea eller Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman (en gammal trumma från Svea garde utstrålade ett "gyllene sken" genom kalvskinnet). 

Det var i boken "Den Gyldene Fredens ballader" som sällskapet först figurerade. Evert och Astri Taube hade sin första gemensamma konstutställning i november 1925 i Göteborg, då Astri ställde ut ett antal skulpturer i marmor, brons och sten. Tidigt var Evert Taube under två år förlovad med Malin Engström, dotter till Albert Engström. På våren 1920 träffade Evert Taube Astri Bergman och hennes akademikamrat Lilly Åkerholm på Café à la Rotonde i Paris. Taube erbjöd kvinnorna att följa med honom till San Remo. Bergman och Taube blev då förälskade och förlovade sig efter ett par månader på trappan till domkyrkan i Florens. Hennes far konstgjutaren Herman Bergman blev mycket upprörd, kallade hem sin dotter och krävde att förlovningen skulle slås upp. Anledningen var att hon redan var förlovad samt att fadern inte ansåg att den bohemiske Evert Taube hade någon möjlighet att försörja en familj genom sitt diktande och målande. År 1924 kom Evert Taube att lära känna Astri Bergmans far bättre, och då Taube nu stadgat sig, givit ut flera böcker, vissamlingar och grammofonskivor, gav fadern sitt samtycke till att förlovningen återupptogs. De förlovade sig på nytt i oktober 1924, och gifte sig den 14 januari 1925 i Jakobs kyrka i Stockholm. Vigselförrättare var pastor August Lindh. Bröllopsresan gick av stapeln med s/s Najaden från Göteborg till Ligurien i Italien den 10 april 1925. 

Där bodde de i Villa Evelina, sommarbostad för kejsarinnan av Ryssland. Under bröllopsresan diktade Evert Taube nya ballader, pastoraler och dansvisor. Vid juletid samma år utgavs "Bröllopsballader och rosenrim". Paret fick fyra barn tillsammans: arkitekt Per-Evert Taube (1926–2009), Rosemarie (född/död 1928; hon dog i februari efter drygt två veckor på sjukhuset av lunginflammation), Ellinor (1930–1998) och Sven-Bertil (född 1934). Taube var även far till Kirsten Kruse (1920–1983), från en romans med danskan Ingeborg Østergaard (1886–1969). Evert Taube tillhörde adliga ätten Taube (nr. 734), yngre grenen. Ätten har sitt ursprung i Livland och Estland (möjligen Danmark) på 1300-talet. Taube led av en svår astma och hade dessutom lätt för att få både bronkit och lunginflammation. På sensommaren 1927 flyttade familjen från Linnégatan till Bellmansgatan i Stockholm. Under många år bodde familjen Taube på Grev Turegatan i Stockholm, men i mitten av 1960-talet bestämde Stockholm stad att huset skulle rivas. Familjen krävde att staden skulle hitta en lämplig ersättningsbostad, något man inte lyckades med. Änkan efter Evert Taubes konstnärskollega Kurt Jungstedt erbjöd då sin våning på Södermalmstorg 4 - som även Anders Zorn hade bott i - vilket paret accepterade och flyttade in år 1966. 

Per telegram 1928 uppmanade Evert Taube sin hustru Astri "Köp sjösalen", ett femton tunnland stort område med berg, ängar, sandstrand och skog. Namnet Sjösala fick det eftersom det såg ut som en sjösal. Egendomen låg mitt emot Astri Taubes föräldrars hus på Gammelboda i Värmdö skeppslag. År 1937 byggdes huset. Familjen Taube tillbringade här somrarna, på Hölö nära Fågelbrolandet, sydöst om Värmdö i Stockholms södra skärgård. År 1969 brändes Sjösala ned av den psykiskt sjuka Mona Wallén-Hjerpe. Taube var mycket fäst vid Sjösala och sa dagen efter branden att "Det känns som den största förlust jag någonsin gjort". Redan på 1920-talet engagerade sig Evert Taube för stockholmsmiljön under parollen ”än kan Bellmans Stockholm räddas”. 1955 ledde Evert Taube kampanjen för att rädda Riddarfjärden från att bli soptipp efter det att Sten Selander i en artikel berättat om att politikerna i Stadshuset planerade att börja tippa rivningsmassor från Klararivningarna i Riddarfjärden. Man planerade att med hjälp av två pråmar sänka rivningsmassor motsvarande 8% av Riddarfjärdens vattenvolym. Evert Taubes insats var betydande, och borgarrådet Helge Berglund fick retirera. År 1958 engagerade sig Taube mot det Kooperativa Förbundets planer på att riva Mosebacke – Södra teatern - och i dess ställe bygga ett kontorshus. Som en del av protesten instiftade Evert Taube tillsammans med Erik Asklund Stockholms litterära Akademi med säte på Mosebacke. Både Riddarfjärden och Mosebacke räddades. När Vindelälven hotades, skrev Taube 1967 ett förtvivlat telegram till statsminister Tage Erlander, vilket publicerades i tidningen Expressen. Taube hotade på fullt allvar med att fly från Sverige för att aldrig återkomma om älven förstördes; "... Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död och det är inte i vredesmod men i djupaste sorg över att Sverige som jag älskat och besjungit och som ännu i min ungdom var en uppenbarelse av kristallklara floder kristallklara brusande vattenfall kristallklara sjöar och kristallklara kusthav ...". Älven räddades så småningom.

Zlatan

Zlatan.

FBK Balkans 12-årspojkar låg under mot Vellinge med 4–0 efter en halvlek. 10-årige Zlatan Ibrahimovic byttes in, gjorde åtta mål, och säkerställde 8–5-segern för sitt Balkan. Kanske gavs fotbollsvärlden redan då en fingervisning om en framtida storstjärna. Tretton år gammal värvades Zlatan till Malmö FF. Säsongen 1999/00 debuterade han på riktigt i A-laget. Med tolv mål på 26 matcher bidrog han starkt till att laget lyckades ta sig tillbaka till Allsvenskan. Det var inte bara de svenska fansen som gladdes åt framgångarna. Även Ajax höll god koll på Zlatan i Superettan. För 85 miljoner kronor köpte den holländska klubben den svenska 19-åringen i juli 2001. Första säsongen på den internationella arenan blev inte riktigt som det svenska löftet tänkt sig. Flera matcher på bänken och bara sex mål framåt. Men läget förändrades. Under sin andra säsong i Ajax växte Zlatan in i rollen som stjärna. Målskyttet kom igång och 2004 blev han för andra gången holländsk mästare. VM 2002 var Zlatans första stora turnering i svenska landslaget. Han fick hoppa in i 1–1-matchen mot Argentina och höll sånär på att avgöra mot Senegal i åttondelsfinalen. Det stora genombrottet i landslaget kom emellertid under EM i Portugal 2004. Zlatan visade världsklass i premiären mot Bulgarien och klackade in ett mål mot Italien. Även om Sverige åkte ur EM snöpligt efter straffavgörandet mot Holland gjorde Zlatan en lysande insats. 

Adjektivet världsklass användes av mer än en för att beskriva hans spel. Hösten 2004 skrevs så det stora kontraktet i svensk fotbollshistoria. Zlatan värvades till Juventus för otroliga 175 miljoner kronor. 22-åringen kommenterade övergången med att ”Juventus är som att komma till toppen av världsfotbollen”. Premiären i Italien blev en succé för Zlatan. 16 mål på 35 matcher och lagets bäste målskytt. Dessutom italiensk mästare, utsedd till bästa utländska spelare i Italien 2005 och mottagare av Guldbollen samma år. Även under Zlatans andra säsong i Juventus har laget gjort en strålande säsong. Men för Zlatan har formen inte pekat lika spikrakt uppåt som tidigare. Istället har svensken kritiserats för sitt bristfälliga spel och länge gått genom måltorkans öken. Vilken forward som helst som spelar i division tre eller högre i Italien hade gjort fler mål än Zlatan om han spelat i Juventus, tyckte Glenn Strömberg. I landslagssammanhang har Zlatan blivit den kanske viktigaste spelaren för Sverige. Under VM-kvalet till Tyskland 2006 har han gjort åtta mål på åtta matcher. Viktigaste målet I VM-kvalet var utan tvekan avgörandet mot Ungern som definitivt tog Sverige till VM. Men VM 2006 blev en besvikelse för Juventus-spelaren som varken kom igång mål- eller spelmässigt. I augusti värvades han till sin drömklubb Inter. 

I september blev han hemskickad från landslagstruppen efter en sen olovlig utgång tillsammans med Christian Wilhelmsson och Olof Mellberg. I klubblaget fick han en rejäl nytändning och det blev till slut 15 mål och serieseger för hans Inter våren 2007. Till EM-kvalmatchen mot Nordirland var han tillbaks i landslaget, men någon succé blev det inte och förlust med 2-1. Zlatan var sedan inte tillräckligt frisk för att vara med i bortamatchen mot Danmark i juni men dagarna därefter gjorde han ett inhopp mot Island på Råsunda. Sommaren gick och spekulationer om eventuell flytt från Inter, men så blev det inte. Och det var en Zlatan full med spelglädje som imponerade i landslaget både mot USA och sedan mot Danmark på Råsunda i början av september. Trots starkt spel lyckades han inte göra mål. Senast Zlatan hade gjort mål i landslaget var i oktober 2005, mot Island i den sista VM-kvalmatchen. Under hösten och vintern visade Zlatan storform i Inter och låg bakom det mesta när laget ryckte åt sig en stor ledning i serie A och gick vidare i Champions league. Under våren 2008 har Zlatan fått problem med en knäskada och därför inte spelat särskilt mycket för Inter. han tvingades även tacka nej till landskamperna mot Turkiet och Brasilien. Mycket av rehabiliteringen skötte han hemma i Malmö. Men så i sista omgången av Serie A - när Inter såg ut att tappa guldet till Roma byttes han in i andra halvlek. 

Då stod det 0-0 borta mot Parma. 'När domaren blåste av matchen hade Zlatan gjort två mål och säkrat Inters tredje raka titel. I EM 2008 gick det till en början riktigt bra för Zlatan. Drömmål i segermatchen mot Grekland och kvitteringsmål mot Spanien, då Sverige förlorade efter spanskt mål på övertid. I matchen mot Spanien fick han gå av i halvtid efter känningar av sin knäskada och i förlusten mot Ryssland var han inte alls i samma slag som tidigare. Säsongen 2008/2009 skulle bli hans bästa i Italien. Skytteligavinnare på 25 mål och återigen ligaguld för Inter. Men i Champions league blev Manchester United  för svårt i åttondelsfinalen. I landslaget hade Zlatan återigen svårt att få in bollen. Först mot Malta i juni 2009 gjorde han mål igen för blågult. Sedan följde en sommar med spekulationer och i juli 2009 blev det klart att Zlatan skulle fortsätta sin karriär hos Champions league-mästarna Barcelona. Zlatan rivstartade i Barcelona och gjorde mål i de fyra första ligamatcherna, något som en nykomling aldrig tidigare gjort i den spanska ligan. Då hade han också hunnit med att avgöra mot Ungern i VM-kvalet, i sista sekunden. Men det blev inget VM och efter kvalet tog Zlatan en paus från landslaget. Skulle han någonsin återvända? Jodå. I juli 2010 kom beskedet från nya förbundskaptenen Erik Hamrén. Zlatan var sugen igen. 

Och han gjorde mål direkt i sin comeback i träningsmatchen mot Skottland i augusti. Efter den matchen började spekulationer komma - var skulle egentligen spela den kommande säsongen. Det visade sig att Barcelonas tränare Pep Guardiola och Zlatan inte var de bästa av vänner. Milan visade mest intresse och såg till att övergången blev verklighet. Under 2010 spelade Zlatan 29 matcher för Milan och gjorde 14 mål. I EM-kvalmatchen mot Finland i juni 2011 gjorde Zlatan sitt andra hattrick i landslagströjan, det första var mot Malta 2004. Säsongen 2011/12 anses av många vara den bästa Zlatan gjort hittills under sin karriär. Förvisso missade Milan scudetton och gick inte längre än till kvartsfinal i Champions league. Men på det individuella planet kunde en i stort sett skadefri Ibrahimovic vinna skytteligan i serie A på 28 mål. I landslaget hade han en många gånger tongivade roll - även om diskussionerna kring huruvida Sverige EGENTLIGEN spelar bättre med eller utan Zlatan fortsatte. Under EM 2012 gjorde Zlatan två mål, men Sverige var utslaget redan efter två av tre matcher i grupspelet. Från hösten 2012 tillhörde han franska PSG. Och med 27 mål bidrog han till att laget vann ligaguldet den säsongen. Landslagsvåren 2013 blev tung både för Zlatan och hela laget. Efter förlusten mot Österrike i juni såg det mörkt ut. Men VM-hoppet tändes efter bortaseger mot Irland då Zlatan passade fram till Anders Svenssons avgörande 2-1-mål. Sverige säkrade sedan play off-platsen bakom Tyskland efter 2-1 hemma mot Österrike. Stor matchhjälte blev förstås Zlatan. I play off-mötet hemma mot Portugal gjorde han två mål och matchen stod 2-1. Ett mål till och Sverige hade gått till VM. Men iställer gjorde Ronaldo två och Portugal gick till VM-slutspelet. Med klubblaget PSG blev det ny ligaseger. I Sveriges första match efter VM-sommaren 2014 gjorde Zlatan två mål mot Estland. Han slog därmed Sven Rydells 80 år gamla målrekord i landslaget. Zlatan har nu gjort 50.

Guldknoppar

Guldknoppar.

Katten Jam och kaninen Ida satt på verandan. De väntade. Ingenting hände. Tom sov djupt. Han låg bredvid Agnes. Barnen sov i sina sängar i rummet innanför. Tom snarkade. Ida var upprörd. Hur länge skall vi vänta, undrade hon? Allting kändes meningslöst när Tom inte var uppe. Tom sov i vardagsrummet. Sängarna de låg i var av svartmålat järn. Med guldknoppar. Bredvid Agnes plats stod en skön fåtölj. Vid Toms plats stod en gammal köksstol. En TV stod uppe på en bred byrå i björkträ. Det var vid väggen mot köket. Barnens rum hade fönster mot söder. Sängarna stod vid varsin vägg. En hög brun byrå av ek, stod vid Evas fotända. Vid Roberts säng stod en köksstol. Garderoberna var inbyggda på gammalt vis. De innehöll mest skräp. På stolen låg Evas och Roberts kläder. Solen sken inte in ännu. Det var tidig morgon. Toms och Agnes rum hade fönster åt söder och väster. Ida var hungrig. Hennes potatis var uppäten. Jam hade kattmat kvar i sin skål. Han kunde inte hålla sig längre. Han gick genom köket in i Toms rum. Han klöste Tom, som vaknade med ett ryck. Tom steg ur sängen. Han tog av pyjamasen. Satte på jeansshortsen. En ljusblå t-shirt. Han gick ut i köket. Ida kom ut. De kramades. Tom fyllde vattenvärmaren. Tog fram en stor kopp. Hällde näskaffe i. Slog på det varma vattnet. Han tog fram en potatis till Ida. Mjölk till Jam. Satte sig på verandan. Pustade ut. Drack sitt kaffe lugnt. Jam sörplade mjölk. Ida gnagde potatis. 

Tom öppnade ytterdörren och hakade upp den mot väggen. Sval luft strömmade in. Han gick runt huset. Det skulle bli en solig dag. Den stod ännu i öster. Vad sägs om ett morgondopp, frågade han. ”Hurra”, skrek Ida. Jam nickade. Tom fyllde sin ryggsäck med badgrejer. De gick ut. Gick vägen förbi det gula huset. Ned till lilla viken. Vattnet var klart som kristall. Det var bara tjockt med maneter. Öronmaneter. De bränns ju inte. Tom bytte till badshortsen. De ljusblå. Ida tog på sin röda bikini. Jam kände med tassen på vattnet. Det var lagom. Han bytte till badbyxor. De mörkblå. Tom steg först ned i vattnet. Där var bara en halvmeter djupt. Grunt för honom. Djupt för Ida. Hon böjde sig ned, och kastade sig i. Hon hade lärt sig simma i Dagas sjö. Solelången. Här var det salt. Man flöt lättare. Jam slängde sig i. Han simmade bra. Tom simmade ut på det djupa. Jam följde efter. Ida höll sig därinne. Maneterna kändes konstigt. Mjuka geléklumpar. Men ofarliga. Det var lätt för Tom att ta sig upp. Värre för Jam. Nästan omöjligt för Ida. De simmade in till stranden, och gick därifrån. Klippan var svart och slät. De vilade tillsammans. Ida såg upp mot himmelen. Inte ett moln. Här värmde solen. Tom började sjunga. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst, vad än som kommer på. Allt nu vilar i Guds händer”. Han kom inte ihåg fortsättningen. Jam jamade melodin. Ida sniffade den. 

De njöt i solen. Länge låg de där. Till slut ville Tom gå hem. De klädde på sig. Jam tog täten hem. Ida skuttade efter. Sist gick Tom. De gick mellan husen. Nu bodde inte farbror Kalle där längre. Han bodde i det lilla gula huset. Det var han som spottade i träskon, sade man. Det är ett uttryck som betyder lat. De stannade vid genomgången mellan huset och uthuset. Uthuset var rött med vita knutar. Det var här som Pappa hängde sina nät när han lagade dem. Ida var orolig. Hon ville prata om geografi, men vågade inte riktigt. Hon kände sig svag ihop med Tom och Jam. Du behöver inte känna så, sade Jam. Ok, sade Ida. Då börjar jag. Vilka två stora länder gränsar till Kazakstan? Tom tittade upp på himmelen. Jam knöt skorna. Vet ni inte, undrade Ida? Då svarar jag själv, sade hon. Ryssland och Kina. Var det så svårt? Jam var som vanligt ganska provocerad. Ok, sade han. Dags att prata om fotoner då. Foton är det elektromagnetiska fältets energikvantum, det vill säga, den minsta energimängd som kan överföras av elektromagnetisk strålning, till exempel ljus. Namnet kommer från grekiskans ord för ljus. 

Ida blev förvirrad. Tom ville tala politik som vanligt efter Jams föredrag. Tom började. Politik betyder ursprungligen statskonst, och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet. Jam gäspade. Skall vi gå in, undrade han? De lämnade boden och gick in i huset. Agnes var uppe. Barnen var vakna. Eva blev stormförtjust över att se Ida och Jam. Agnes och barnen kom ut i går kväll. De hade inte träffat husdjuren på en vecka. Är det dags att äta lunch , undrade Agnes? Ida var hungrig igen. Hon svarade ja, och nickade. Har ni varit i lilla viken, frågade Agnes. Var det skönt i vattnet? Ja men mycket maneter, sade Tom. Alla sex var tillsammans nu. De hade det så mysigt. Vi trivs!

Bryggan

Bryggan.

Katten Jam och kaninen Ida stod på en brygga. De tittade ned i vattnet. Stim av abborre och mört simmade där. Det var i Solelången. Tom stod en bit upp på land. Han gick upp till stigen. Ida och Jam lämnade bryggan. Det var brant upp till stigen. De släntrade efter Tom. Här gjorde vi lägereld när jag var tonåring, sade Tom. Han visade platsen. Allt var förändrat nu. Träden var borta. Buskarna nedsågade. Lövsly växte upp. De gick stigen fram. Våra vänner kom fram till Volvobryggan. Tom tog av ryggsäcken. Han bredde ut tyget på gräset. Tog upp badkläder. Ida tog av sig sina kläder. Hon satte på sig sin röda bikini. Jam tog på sina blå badbyxor. Tom tog på sina ljusblå badshorts. De gick ut på den nya bryggan bredvid. Den hade en bänk där ute. Tom satte sig på bänken. Ida kände på vattnet. Jam hoppade i. ”Plums”, lät det. Ida gick försiktigt i längs badstegen. Vattnet var lagom varmt. Stim av abborrar simmade runt bryggan. Jam gick upp ur badet. Ida och Tom var i vattnet. Tom stod på bottnen. Ida stod kvar vid stegen. De gick upp ur vattnet, och satte sig på bänken. Runt bryggan växte rikligt med säv och vass. Små gäddor gömde sig där. Jam satt på tyget. Det var ett tunt Indiskt tyg. Gula mönster. Jam ville fika. Tom och Ida gick upp från bryggan. De kom till Jam. 

Tom letade i sin ryggsäck. Han tog upp Idas potatis. Jams mjölk, och sitt eget kaffe. De tittade ut över sjön. En vattenskidåkare åkte efter en båt som drog upp vågor. Om en stund når vågorna oss, tänkte Jam. Jam var grön i själen. Han hade hört på radion att ett vindkraftsfält planerades vid Hakefjorden. Människor protesterade. Någonstans måste ju vindkraftsverken finnas, tänkte han. Ida hade börjat tänka på geografi. Allt var som vanligt alltså. Gränsar Polen till Vitryssland, frågade hon? Tom letade i ryggsäcken. Jam hade fått myror på sig. Hörde ni min fråga, undrade hon? Tom fortsatte med ryggsäcken. Jam hade ännu mer myror på sig. Ok, sade Ida. Jag svarar väl själv då. Svaret är ja. Jam kände sig tilltufsad som vanligt när han inte visste svaret på en fråga. Han tog sats för att ta upp sitt. Han började. ”Kan ljus krökas”, undrade han. Tom höll på med ryggsäcken. Ida fångade en doft i vinden. Det kröker sig runt materia i rymden, sade Jam. Om det inte gjorde det skulle rymden vara nästan svart för oss, fortsatte han. Det finns så mycket materia i vägen för ljuset. Finns Schrödingers katt, eller finns den inte, fortsatte han? Tom letade i sina byxor. Ida skuttade in mot skogen. Hon sniffade i vinden. Svaret är att den finns och inte finns, sade Jam belåtet. Som vanligt ville Tom nu tala politik. Vad betyder hållbart samhälle, undrade han. Vad betyder hållbart radioprogram, sade Ida och skrattade. 

Tom hade lyssnat ofta på radioprogrammet med två av hans noveller, nämligen. Det har bra musik, försökte Tom. Det är inget att skämmas för Tom, sade Ida. Varför dog dinosaurierna ut, undrade hon? Jam svarade. Han kände att han behövde vara med i diskussionen igen. En stor meteorit föll ned i havet, svarade han. Jag behöver nya glasögon, sade Tom. De jag köpt på macken är inte bra. Å andra sidan är det nog dyrt att gå till en optiker. Är du nöjd med ditt nya klockarmband, undrade Jam. När de ändå mentalt var i Lyrum, kunde han passa på att fråga. Det är mycket bra, svarade Tom. Han tittade på armbandet. Det var av metall. Tidigare hade han haft av läder. De var billiga men gick ofta sönder. Han var äntligen nöjd med sin mobil också. Det hade inte gått att avsluta samtal. I butiken hade den alltid fungerat. Han insåg felet. Mobilen har en sensor upptill. Tom hade alltid omedvetet hållit ett finger för den. När han slutade med det fungerade telefonen. Det var en Samsung. Innan hade han haft en iPhone. Den var verkligen paj. Nyköpt. Han lämnade in den till lagning. Efter en vecka fick han ett mail. ”Du har själv öppnat och förstört mobilen”. De höll på i flera månader. Affären gav sig inte. Tom visste inte ens hur man öppnar en iPhone. 

Ida blev trött på att lyssna. Hon skuttade ut på bryggan. Gick försiktigt i vattnet med hjälp av stegen. ”Skönt”, ropade hon! Jam tog på lurarna. ”Love is so beautiful”, sjöng Roy Orbison. Tom var ensam igen. Han gick ut på bryggan till Ida. De badade tillsammans. Ida lärde sig simma. Hon var osäker men det gick. Hon gick upp ur badet. Satte sig på bänken. Tom kom efter. Jam satt kvar på tyget, med lurarna mot omvärlden. Det var dags att avsluta tyckte han. Han tog av badbyxorna. Tog på shortsen. Tom och Ida kom upp. De såg tillsammans ut över sjön. Det var vackert. Jam fanns hos dem trots lurarna. De hörde ihop. Alla tre.

Solstol

Solstol.

Katten Jam och kaninen Ida satt på altanen. Tom låg i en solstol. Ida baddade Toms panna med vatten. Jam höll fram ett glas att dricka ur. Tom hade gått igenom en kris. Psykos skulle hans syskon sagt. Tom mådde illa. Han reste sig och gick bakom Friggeboden. Han kräktes. Ida var orolig. Jam bekymrad. Det var morgon. Solen började värma frön öster. Några stora ekar skuggade. Björken vid garaget tog också sol. Tom kom tillbaka. Han satte sig i solstolen igen. En sak ytterligare bekymrade Tom. Hans texter på datorn var plötsligt borta. Det var det första han tänkte på när livet återvände. Plötsligt slog det honom. Det var virusprogrammet igen antagligen. Han hade svarat ja på alla frågor om att ta bort. Han trodde att programmet bara tog fram onödiga filer. Så var det tydligen inte. Han fick fram ”återställning av borttagna filer”. Det skulle ta fyra timmar. Fyra nervösa timmar. Programmet arbetade. Ida tittade på honom. Du mår inte bra, konstaterade hon. Jam var nervös. Tom brukade vara tryggheten själv. Nu hade han varit helt borta. Tom såg sig kring. De satt på altanen i Daga. Det nya huset. Huset var inte nytt, men det var nytt för honom. Det var byggt 1937. Taket var nyss omlagt. Det hade Tom och hans vänner gjort. 

Tom spelade i ett rockband. Han blev nära vän med trummisen och gitarristen. De hjälpte till med taket. Tom mådde fortfarande illa. Han drack en mugg vatten. Han sjönk tillbaka i solstolen. Ida satt vid hans sida. Hon började bli lugnare. Hon tittade på Jam, och frågade om han kunde sitta hos Tom en stund? Vill du ha kaffe frågade hon Tom? Ja tack, svarade han. Ida gick in i huset. Hon värmde vatten i vattenkokaren. Gjorde i ordning en stor kopp näskaffe. Hon gick ut till Tom med det. Tom började må mer som vanligt. Han tackade för kaffet. Ida hade med en kokt potatis till sig själv. Hon kände sig moderlig och frågade Jam om han ville ha mjölk. Ja tack, svarade han. Jag vill ha kattmat samtidigt, svarade han. Ida försvann in i köket. Genom fönstret kunde hon se ut på Tom och Jam. Hon öppnade en burk med kattmat. Det var en ny sorts konservöppnare. Genial tyckte hon. Varför säljs den gamla sorten? Det är väl sam med manuell växellåda i bilar. Varför vill inte alla ha automat? Toms bil stod på parkeringsplatsen. Det var en Peugeot cabriolet. Den var automatväxlad. Ida gick ut med kattmaten. Allting började kännas som vanligt. Jam åt sin kattmat. Ida mumsade potatis. Tom grubblade. Han tog upp mobilen. Ringde datorspecialisten Nils. Ingen svarade. Han mailade istället. 

Skrev att flera bibliotek var borta ur datorn. Nils ringde. Tom berättade att ett återställningsprogram arbetade. Jag har dålig erfarenhet av det, sade Nils. Ibland fungerar det. Ibland inte. Nåja, vad är väl en bal på slottet, tänkte Tom. Det var ju bara hundra nittio noveller som var borta. Ida pustade ut. Jam åt sin mat. Tom var som vanligt. Solen hade stigit på himmelen. Den stod nu över ekarna och den stora björken. Det värmde. Kan vi ta en promenad, undrade Ida. ”Hurra”, utbrast Jam. Ok, sade Tom. Jag skall bara byta byxor först. Han hade på sig de svarta jeansen. Tom försvann in i huset. Han blev borta en stund. Ida och Jam började tala med varandra under tiden. De pratade om Tom. Ida var lätt chockad av det som hänt. Bara att glömma och gå vidare, tyckte Jam. Han tog på lurarna. Stevie Wonder hördes. ”Superstition”. Det var Spotify. Den musik de lagt upp på datorn fanns automatiskt på mobilen. Det var egentligen Toms musik, men det gick bra även för Jam. De tog bilen till badet. Rättare sagt till parkeringen vid kommunalbadet. Tom ställde sig på första platsen. Dörrarna på en tvådörrars bil är så stora. Det fanns mest svängrum på första platsen längst ut. Han låste bilen. Jam och Ida hade suttit på passagerarplatsen. Utan bälte. Det var för stort. 

Tom tittade upp mot Solegården. Arbetet med den var nog klart. Eftersom det fanns gott om parkeringsplatser nu. De gick ned mot järnvägsspåren. Den röda lampan lyste och grindarna var nedfällda. Ett tåg från Braeborg passerade. Sällskapet gick över spåren. De gick mot kommunalbadet. Gräset var ansatt och skött. Huset som varit en kiosk stod kvar. En sandstrand fanns nere vid vattnet. Bryggorna var nya. Hopptornet hade tre våningar. Våra vänner fortsatte förbi badet. De kom in i en gles skog. Asp var blandat med björk och hassel. Det var sen sommar. Tidig höst. Björkarnas blad var gula. Oxlarna var röda och orange. Lingon växte på marken. De passerade en liten äng mot spåren. Vissnade blåklockor och klöver växte där. Gullmora och hundkex. Långt gräs. Gult och grönt. Ida tittade ut över sjön. De gick ut på en brygga. Abborrar och mört simmade i stim i vattnet. Vi fortsätter längre bort, sade Tom. Han såg på Ida och Jam. Jag tycker om er, slutade han.

Daga

Daga.

Katten Jam och kaninen Ida var i Daga. De satt på verandan. De såg på Tom. Plötsligt började han växa. Han slog huvudet i taket nästan. Han krökte på nacken och kom ut på verandan. Ida kände hur hon fick lust att tala. Vad händer, sade Jam. Huset var tomt förutom de tre. De öppnade ytterdörren och skyndade ut. Det var i sista stund, sade Ida. Huset revs och försvann. De skyndade mot grinden. När Tom vände på huvudet stod ett annat hus där. Det var av typ Österrikiskt. Brunt med mycket utsmyckningar. Häcken var densamma. Grannens hus stod kvar. Tom tog täten. Ida skuttade efter. De gick mot branddammen. Den fanns kvar. Bäcken var kvar. De vita smultronen var borta. De gick genom skogen mot sjön. Järnvägsspåren var kvar. Volvobryggan var förfallen. Sprängstenarna var inte vassa längre. Allt var så litet för Tom. Avståndet till andra sidan sjön hade krympt. Han tog av sig kläderna. Badbyxorna var alldeles för små. Han steg ned i vattnet. Han bottnade. Där hade ju varit så djupt. Han var skakad. Det var tidig morgon. Vi vill gå hem, sade Ida. Nu sattes Tom på prov. Skulle han hitta hem? Han klädde på sig. Jam sprang före. Han visade vägen. De gick stigen längs sjön. Tom skelade. Han kände igen sig, men det var två olika bilder som slogs om plats i hans inre. Bilderna flöt samman. Han visste exakt var de var. 

De passerade kommunalbadet. Kom fram till grinden vid spåren. Järnvägsövergången. Allting började gå sakta. Slow motion. Han kände i fickan. Ja de låg där. Bilnycklarna. Undrar vilken bil det är? Mercedes eller Peugeot? Det var en cabriolet. Peugeot. Dörrarna öppnades när han tryckte på knappen. Jam och Ida satte sig på passagerarplatsen. Tom satte sig vid ratten. Bilen startade. Han visste vart han skulle köra. Eller visste han det? Bilderna blev två igen. Passagerarplatsen var tom. Tom stannade bilen. Han startade och svängde in på Sellmovägen. Ida och Jam blev synliga igen. De snattrade oupphörligt. Tom stängde av motorn. Huset var rött. Falurött. De gick gången ned mot huset. Jam öppnade dörren. Hej, ropade Agnes. Skönt att vara hemma, sade Ida. Vill ni ha frukost, undrade Agnes. Gärna, svarade Jam. Tom hade vinterkläder på sig. Det var dagen före jul. Granen stod så fin i vardagsrummet. Agnes kom ned. Hon stekte sex ägg. Två var. Själv hade hon redan ätit. Medan de åt gick vintern. Solen började värma. Björkarna utanför fick knoppar och små blad. Jam tog på lurarna. Det var höst. Snöflingor föll sakta. Det blev vår. Oxlarna fick blad. Allting snurrade för Tom. Han vaknade på soffan i köket. Han var ensam. Musik strömmade från rummet. Georg Harrison. 

Tom kunde inte avgöra vilken låt det var. Då kom Jam fram. Sedan kom Ida. Vad önskar herrn, frågade Jam. Vill du att vi skall tala eller vara tysta? Då kom Michael Jackson från rummet. Zlatan Ibrahimovic. Facebook. Det började om. Någonting knarrade. Steg hördes över golvet. Var det en kanin? En katt? En drake? Eld? Vatten? De fyra elementen passerade genom rummet. Dante var liten just nu. Hans Inferno vardagsmat. Skratt hördes. Tom mindes en chatt han haft. Jocke kunde tala baklänges lika lätt som framlänges. De talade om Maggan. Tom mindes en novell om Maggan. Hans tid i lumpen. Det var 160 killar och han. Han talade i samlingsaulan för dem. Han blev ledare för fotbollslaget. Musiken tystnade. Det var spotify. Han bytte till ABBA. ”You can dance”. Han talade också för eleverna i nionde klass. Han fick starta ett skoldisko sedan. Mår du bra? Det var Jam som frågade. Ida tittade oroligt på Tom. Han mindes skolträdgården. ”Sjung visan för mig”. Det var Fröding. Tom tänkte på skoltiden. Sniffarna i parken. Håkan den starkaste i klassen. Tom hade slutat slåss. Håkan knäade och boxade Tom i klassrummet, när han var ny. Nervsystemet tog över. Håkan låg sedan på golvet. 

Tom låg i en utemöbel på altanen. Jam var där. Ida var där. Han tittade på Friggeboden. Den var röd med vita knutar. Målad med oljefärg. Garaget var rött. Också med vita knutar. Huset var Falurött med vita knutar. Han tänkte på sin uppfinning med färgen. Musik strömmade ur en radio på altanen. Han tänkte på sitt radioprogram. Dottern hade hört det till sist. Sonen hade hört det tidigt. Musiken var också bra vald. Han hade föreslagit en låt till nästa program. Cecilia Lind. Cornelis. Hur är det, frågade Ida. Hon baddade Toms panna med vatten. Jam höll fram ett glas vatten. Det börjar lugna ned sig sade Tom. Det snurrar inte längre. Årstiderna har slutat växla. Jag växer inte längre. Du ser bra ut, påpekade Jam. Vill du att jag skall berätta någonting, sade Ida? Bara ni är hos mig så är allting bra, sade Tom. Lämna mig aldrig mer. Vi lämnade dig inte, sade Jam. Du lämnade oss en stund. Men det är länge sedan nu. Många år sedan. Jag behöver er, sade Tom. Vi finns alltid hos dig, slutade Ida.