Apartheid

Apartheid.

Katten Jam och Kaninen Ida var på sommarstället. Tom var vaken. Det var tidig morgon. Han tänkte gå in i duschrummet. Han tog av jeansen, och tröjan. Han tog av klockan, och sockarna. Tidigare hade han läderband till klockan. De gick sönder fort. Han köpte ett armband i metall. Det var dyrare, men höll så mycket bättre. Duschvattnet var kallt. Han spolade en lång stund. Det blev varmt till slut. Han vätte hela kroppen först. Sedan tog han schampo i håret, och på kroppen. Han sköljde av. Först händerna. Sedan håret, och resten av kroppen. Det var en vetenskap att torka sig bra. Han började uppifrån, och gick sedan nedåt. Det hördes ett ”blupp”, från datorn. Någon ville alltså chatta. Han klädde på sig. Nya sockar och underkläder först. Jeansshorts och tröja. Han tog på träningsskor, med kardborreband. Han gick ut på altanen, till Ida och Jam. De blev glada, och kramades. Solen stod lågt över ön på andra sidan fjorden. En segelbåt flöt sakta norrut. En motorbåt tuffade söderut. Agnes och barnen sov i lilla huset. Dörren stod på glänt. Det var svårt att se. Plommonträdet skymde. Ida och Jam ville äta frukost. Tom gick in i huset igen. Det ”bluppade”, från datorn igen. Han öppnade kylskåpet, och rotade runt. Han hittade Idas mat, och sin banan. Ingen kattmat fanns där. Jam tänkte på Sydafrika. 

Åren mellan Boerkriget och 1948 ansåg många afrikander att engelsmännen i landet dominerade och diskriminerade afrikanderna. Många afrikander ogillade starkt engelsmännen, Storbritannien, det brittiska herraväldets tidigare internering och mord på tiotusentals afrikaner sågs som ett led i utvecklingen för ett brittiskt minoritetsstyre över afrikanderna, som utgjorde ungefär 60 procent av den vita befolkningen. Mot regerande United Party (UP) och dess ledare Jan Smuts stod en afrikandkoalition bestående av Nationalistpartiet (NP) och det mindre Afrikaanerpartiet, som utkämpade valrörelsen på ett program för apartheid, de olika rasernas "separata utveckling". Färgade män som uppfyllde vissa kriterier hade haft rösträtt sedan 1800-talets slut, medan landets svarta majoritet och samtliga icke-vita kvinnor saknade rösträtt. Nationalisternas valplattform präglades av afrikandnationalism och det starkaste stödet kom därför från afrikaanstalande vita, som enade gav partiet 70 mandat och en starkare ställning än det styrande United Party. Tillsammans fick afrikandkoalitionen en majoritet om 79 av de 153 platserna i parlamentets underhus. På papperet erhöll afrikandkoalitionen 140 000 röster färre än den sittande UP-regeringen som ett resultat av majoritetsvalsystemet med enmansvalkretsar där valkretsarna på landsbygden generellt hade färre invånare. Smuts själv förlorade sin parlamentsplats och endast i en valkrets kunde UP vinna ett nytt mandat, under blivande partiordföranden De Villiers Graaff. 

Efter att afrikandkoalitionen bildat regering med Malan som premiärminister presenterade Nationalistpartiet en lagstiftning grundad på officiell diskriminering av landets samtliga icke-vita. Färgade skulle oberoende av inkomst och utbildning successivt överföras till separata vallistor, vilkas representanter i parlamentet avskaffades 1968. Genom Nationalistpartiets maktövertagande övergick trehundra års diskriminering de facto, att ersättas med ett system byggt på diskriminering de jure. Apartheid skulle garantera de vita befolkningsgrupperna, och därmed afrikanderna, fortsatt styre och överhöghet i samhället. Genom att de afrikaanstalande grupperna utgjorde en majoritet av den vita valmannakåren räckte detta för att befästa den samhällsutveckling som Malan utlovat. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida mixtrade med mobilen.  Hon tog på lurarna, och lyssnade på musik. Det var George Harrison. ”Still My Guitar Gently Weeps”. Tom lutade sig tillbaks. Han såg ut över trädgården. Gräset var långt. Det behövde klippas. Samtidigt var det fint med alla ängsblommor. Styvmorsvioler blandades med gullmora, och rödklöver. Oxelhäcken var klädsam i höstfärger. Den skiftade från gult till mörkrött. Upp efter berget täckte rosa ljung marken. Tom flöt bort i tankar. Han hade fått ett mail från en nära vän. Det gjorde honom fundersam. Mer än vanligt till och med. Han tänkte på när han gjort i ordning duschrummet. Avloppet blev det stora problemet. 

Det fungerade inte. Han kröp under huset. Första källarrummet, han kom till var fyllt med grejer. Där var fuktigt. Sakerna mådde inte bra av det. Han kom in till det stora rummet där röret krökte sig. Där fanns bara spindlar. Stora som möss. Vakna! Det var Jam som ruskade i Tom. Jag vill bada, sade han. Tom vaknade. Vill du också bada, frågade han Ida? Det ville hon. Han gick in och hämtade ryggsäcken. Han packade ned badgrejer, och lunchmat. De lämnade verandan, och gick nedåt tomten. Först till gropen. Den gammaldags rosenbusken blommade yppigt. Vindskyddsträden växte i höjden. Körsbärsträdet var stort och vackert. Äppelträdet skyddade mot nordlig vind. Björnbären samsades med hallon, och slånbär. Rabarberna var stora. Stammarna tjocka. Ida skuttade före. Hon kom fram till gärdesgårdarna, som Tom anlagt. Hos grannen till norr var det tomt som vanligt. Jam såg nöjd ut. De lämnade tomten. De kom ut på berget, och såg träd och buskar, som borde tagas ned, för utsiktens skull. Jag älskar er, slutade Tom.