Taube

Taube.

När Evert Taube föddes, som fjärde barnet i en skara som blev tretton syskon, var familjen bosatt på ön Vinga utanför Göteborgs hamninlopp. Föräldrarna Carl Gunnar Taube (1853-1945) från Bygdeå i Västerbottens län och Julia Sofia Jacobsdotter (1862-1947) från Strömstad, gifte sig 1884 i Kungshamn. Fadern var sjökapten och fyrmästare på Vinga fyr 1889-1905, och moderns båda bröder var fyrmästare, den ene på Ursholmen utanför Koster, den andre på Hållö. I syskonskaran ingick systrarna Märta Taube-Ivarsson och Karin Parrow. Farfadern var Otto Reinhold Taube (1816-1892), tullförvaltare samt styrelseledamot i Evangeliska missionsföreningen i Göteborg 1868–1872, och hans fru Fredrika Kjellerstedt kom från Skellefteå. Farfaderns föräldrar var majoren Arvid Joachim Taube och Jeanette Mesterson från Skottland. Evert Taube föddes klockan fem på morgonen i ett hus vid foten av berget Otterhällan i Göteborg, med adress Stora Badhusgatan 7/Bryggaregatan, det så kallade Keillerska huset (rivet 1969), där hans farfar hade sitt hem. Han konstaterades först vara dödfödd och lades därför undan på ett bord, men när doktor Silfverskiöld kom för att skriva dödsattesten upptäckte han att det fanns liv i den lilla kroppen. Sin första sjöresa gjorde Evert Taube till Vinga - bara sju dagar gammal - med bogserbåten Arthur från Röda Bolaget, under skeppare Gustafssons befäl. 

Taube har beskrivit sin barndom som mycket lycklig, präglad av fiske, sjöfart och historier om främmande länder och livet till sjöss. På Vinga fanns då fyra andra familjer och öns tio barn hade egen skola, där Taube gick till sitt trettonde skolår. Men hans undervisning skedde inte bara i den lilla lotsskolan på Vinga, utan också i hög grad i hemmet genom fadern, vilken hade ett stort intresse för både litteratur och språk. Taube beskriver sin rörande känsla för skolan: ""Långt före denna tid, när jag var endast fyra år gammal, höll skolan till i en liten lotsstuga som låg nära hamnen på östra sidan av ön. De två små rummen i stugan hade väggfasta kojer som i skansarna på fartyg. Där var fyra kojer i vart rum, två och två över varandra. I västra kammarns fönster kunde man se lanterninen på Vinga fyr (över den bergknalt där numera överlotsens stora hus ligger) och i östra kammarns fönster såg man Hättan, det vackra skäret i hamninloppet...". Att uppväxten på Vinga präglat Taube starkt, märks bland annat i ett brev han skriver till vännen Gunnar Bohman i Stockholm, då han strax före jul 1917 besöker Vinga och har sitt logi i den gamla lotsbarnskolans lokal. Han är 28 år gammal, har rest runt i världen och har många gånger levt under dramatiska och knappa förhållanden. 

Ändå avslutar han brevet med: "Jag gick till fyren. Vägen var hvit af rimfrost. Men jag skulle ändå inte gått fel - utan rimfrosten. Hvad allting är obetydligt mot det ta. Att gå den gamla vägen öfver bergen till fyren, under strålarna från linsapparaten skrider denna dag runt, runt i samma tempo som då jag föddes en natt för 28 år sen. Det är stjärnklart och hafvet glimmar hvart jag ser. I sydväst blinkar röda och gröna lanternor. Där är sillfiskare. Sillen går i år sydvart. Norrut syns inga lanternor men Pater Noster blänker med jämna mellanrum och Inholmarna lyser hvita. Jag undra huru länge jag varit borta från allt detta men minns blott att jag varit på bal hos madame Tramcourt. "Signe och jag kom försent" säger jag. Jag skrattar åt min barnslighet och hör hur sprött mitt skratt låter härute. Efteråt är det som om jag nyss skulle sagt något för 20 år sedan." Familjen var mycket musikintresserad och enligt Taube spelade man och sjöng bland annat Gluntarne och Bellmans visor i föräldrahemmet. Läsåret 1904–1905 bodde Taube hos sin farbror Axel Taube i Malmö, där han gick i Borgarskolan på Gamla Väster. De bodde i Villa Axeltorp på Fridhemsvägen 19. Hans betyg var medelmåttiga, och bästa ämnena (AB+) var välskrivning, sång och svenska. 

Sämst var matematiken med B minus. Under malmövistelsen fick där bland annat teckningslektioner av sin kusin Mathias, som var en etablerad konstnär och utbildad på Akademien i Köpenhamn. Taube avreste till Göteborg den 8 maj 1905. Evert Taubes far befordrades till överlots och personalchef vid Kungliga Lotskontoret 1905 och familjen flyttade till Kustens varv i Göteborg. Planerna var att Evert Taube skulle börja i läroverk, men eftersom han inte klarade provet i matematik, gick han i lära hos teatermålaren Jens Christian Andrésen på Stora Teatern i Göteborg. Han tog även kvällslektioner på Konsthögskolan Valand i Göteborg. I april 1906 flyttade familjen Taube in disponentbostaden vid Kustens varv i Majorna i Göteborg, det senare Taubehuset. Samma år rymde Evert Taube till Stockholm för att bli konstnär. Väl i Stockholm, tillbringade han sin första natt på en bänk på Klara kyrkogård, precis bredvid Carl Michael Bellmans grav. Vid graven föll han på knä och bad, medan tårarna strömmade: — Gode Gud, förlåt mig här vid Bellmans grav! "och inom honom sjöng det," skriver han: Trädet med stilla sus oss i sitt skydd förklarar, gömd i sitt gröna hus sommarfågeln svarar. Några steg från kyrkogården låg Hotell Bellman, där han tog in och telegraferade hem. 

Hans planer var att komma in på Konstakademien för att studera måleri. Livet i Stockholm kom att präglas av bohemeri. Tidvis bodde han hos sin kusin, konstnären och skådespelaren Mathias Taube, men emellanåt tvingades han övernatta utomhus då kontanter saknades. Han fick några teckningar publicerade i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och knöt nyttiga kontakter med etablerade konstnärer. Slutligen beviljades han även inträde i Konstakademien. Evert Taubes far oroade sig över sin sons bohemiska liv i Stockholm. År 1907 tog han tåget upp och träffade då sin son i ett tämligen eländigt skick. Evert Taube ställdes inför ett ultimatum av sin far: Antingen skulle han börja i en internatskola, eller också måste han gå till sjöss. Evert Taube valde det sistnämnda och mönstrade på som eldare på s/s Australic hemmahörande i Göteborg. Han seglade bland annat på Sydafrika, Ceylon och Röda havet, innan han 1909 återvände till Sverige. Under dessa år till sjöss samlade han många erfarenheter, som han senare skulle komma att använda som stoff i sina visor och annan diktning. År 1910 arbetade sig Taube över till Argentina genom att ta hyra på den engelska hjulångaren Princess of Wales som sålts av Great Eastern Railway till Mihanovich y Compañia i Buenos Aires, dit fartyget skulle föras. Han kom att tillbringa fem år i Sydamerika. 

Där hade han en mängd olika arbeten, bland annat som förman vid kanalbyggen, adjutant hos den argentinske presidenten och gaucho (spanska för "cowboy"). Förutom engelska, som han kunde sedan tidigare, lärde han sig tala spanska och italienska, och att spela gitarr. Han återvände till Sverige år 1915 till följd av första världskrigets utbrott. Efter första världskriget fick Evert Taube erbjudande om att resa till Australien och skriva en reseskildring för Bonniers förlag. England vägrade dock författare och publicister visum, och Taube fick lämna tillbaka förskottet han fått samt reste till Stockholm istället. Åter i Stockholm gjorde han sin värnplikt i Flottan åren 1916-17 och inledde därpå sin karriär som författare, konstnär och visdiktare. Han fick bland annat en visa publicerad i Albert Engströms tidskrift Söndags-Nisse. Den 1 februari 1918 debuterade han på Smögens godtemplareloge med egna och andras visor. Taube berättar i boken Berättelser under ett fikonträd om sin tveksamhet till att börja som trubadur: "Jag minns att jag som tribunartist tog farväl av någonting inom mig själv. Jag hade aldrig velat sälja min naturliga glädje och som betald vissångare kände jag mig prostituerad." Samma år publicerades hans första bok, novellsamlingen Inte precis om kvinnorna. Efter att i januari 1919 ha gjort succé på Cabaret Läderlappen som spelades på Hotell Gillet i Stockholm, och då han enligt egen uppgift tog lutan från trubaduren Gunnar Bohman och sjöng visan Karl-Alfred och Ellinor, insjuknade Evert Taube i spanska sjukan och lades in på sjukhus. 

Under våren skrev han vissamlingen Sju sjömansvisor och Byssan lull. Till Hotell Continental i Stockholm - och en enkel inspelningsstudio - kom Evert Taube i januari 1921. Han gjorde denna vinterdag sina fyra första grammofonskivor, och "Karl Alfred", "Fritiof Andersson" och "Resan till Spanien" var de tre första han spelade in för Concert Record Grammophone. På skivetiketten stod det ""Sång till luta av cabaretsångare Evert Taube". Taube gjorde elva inspelningar för His Master's Voice redan samma år, och gaget uppgick till 750 kronor om året. Taube skriver i december 1921 till sin mor om sina intäkter: "Grammofonbolaget His Masters Voice betalar mig nu årligen 750 kronor för rätten till mina visor, som korrespondent för Stockholms-Tidningen har jag en grundlön av 100 kronor i veckan och när jag uppträder har jag aldrig mer än hundra." Men redan på 1930-talet var Taube en av de högst betalda författarna i Sverige, och fick infört löpande serier av berättelser från Bohuslän och Göteborgstrakten på prosa och vers samt egna teckningar i både Svenska Dagbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med starkt stöd från redaktionerna. På Gyldene Freden 1924 bildade Evert Taube sällskapet Pax Aurea eller Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman (en gammal trumma från Svea garde utstrålade ett "gyllene sken" genom kalvskinnet). 

Det var i boken "Den Gyldene Fredens ballader" som sällskapet först figurerade. Evert och Astri Taube hade sin första gemensamma konstutställning i november 1925 i Göteborg, då Astri ställde ut ett antal skulpturer i marmor, brons och sten. Tidigt var Evert Taube under två år förlovad med Malin Engström, dotter till Albert Engström. På våren 1920 träffade Evert Taube Astri Bergman och hennes akademikamrat Lilly Åkerholm på Café à la Rotonde i Paris. Taube erbjöd kvinnorna att följa med honom till San Remo. Bergman och Taube blev då förälskade och förlovade sig efter ett par månader på trappan till domkyrkan i Florens. Hennes far konstgjutaren Herman Bergman blev mycket upprörd, kallade hem sin dotter och krävde att förlovningen skulle slås upp. Anledningen var att hon redan var förlovad samt att fadern inte ansåg att den bohemiske Evert Taube hade någon möjlighet att försörja en familj genom sitt diktande och målande. År 1924 kom Evert Taube att lära känna Astri Bergmans far bättre, och då Taube nu stadgat sig, givit ut flera böcker, vissamlingar och grammofonskivor, gav fadern sitt samtycke till att förlovningen återupptogs. De förlovade sig på nytt i oktober 1924, och gifte sig den 14 januari 1925 i Jakobs kyrka i Stockholm. Vigselförrättare var pastor August Lindh. Bröllopsresan gick av stapeln med s/s Najaden från Göteborg till Ligurien i Italien den 10 april 1925. 

Där bodde de i Villa Evelina, sommarbostad för kejsarinnan av Ryssland. Under bröllopsresan diktade Evert Taube nya ballader, pastoraler och dansvisor. Vid juletid samma år utgavs "Bröllopsballader och rosenrim". Paret fick fyra barn tillsammans: arkitekt Per-Evert Taube (1926–2009), Rosemarie (född/död 1928; hon dog i februari efter drygt två veckor på sjukhuset av lunginflammation), Ellinor (1930–1998) och Sven-Bertil (född 1934). Taube var även far till Kirsten Kruse (1920–1983), från en romans med danskan Ingeborg Østergaard (1886–1969). Evert Taube tillhörde adliga ätten Taube (nr. 734), yngre grenen. Ätten har sitt ursprung i Livland och Estland (möjligen Danmark) på 1300-talet. Taube led av en svår astma och hade dessutom lätt för att få både bronkit och lunginflammation. På sensommaren 1927 flyttade familjen från Linnégatan till Bellmansgatan i Stockholm. Under många år bodde familjen Taube på Grev Turegatan i Stockholm, men i mitten av 1960-talet bestämde Stockholm stad att huset skulle rivas. Familjen krävde att staden skulle hitta en lämplig ersättningsbostad, något man inte lyckades med. Änkan efter Evert Taubes konstnärskollega Kurt Jungstedt erbjöd då sin våning på Södermalmstorg 4 - som även Anders Zorn hade bott i - vilket paret accepterade och flyttade in år 1966. 

Per telegram 1928 uppmanade Evert Taube sin hustru Astri "Köp sjösalen", ett femton tunnland stort område med berg, ängar, sandstrand och skog. Namnet Sjösala fick det eftersom det såg ut som en sjösal. Egendomen låg mitt emot Astri Taubes föräldrars hus på Gammelboda i Värmdö skeppslag. År 1937 byggdes huset. Familjen Taube tillbringade här somrarna, på Hölö nära Fågelbrolandet, sydöst om Värmdö i Stockholms södra skärgård. År 1969 brändes Sjösala ned av den psykiskt sjuka Mona Wallén-Hjerpe. Taube var mycket fäst vid Sjösala och sa dagen efter branden att "Det känns som den största förlust jag någonsin gjort". Redan på 1920-talet engagerade sig Evert Taube för stockholmsmiljön under parollen ”än kan Bellmans Stockholm räddas”. 1955 ledde Evert Taube kampanjen för att rädda Riddarfjärden från att bli soptipp efter det att Sten Selander i en artikel berättat om att politikerna i Stadshuset planerade att börja tippa rivningsmassor från Klararivningarna i Riddarfjärden. Man planerade att med hjälp av två pråmar sänka rivningsmassor motsvarande 8% av Riddarfjärdens vattenvolym. Evert Taubes insats var betydande, och borgarrådet Helge Berglund fick retirera. År 1958 engagerade sig Taube mot det Kooperativa Förbundets planer på att riva Mosebacke – Södra teatern - och i dess ställe bygga ett kontorshus. Som en del av protesten instiftade Evert Taube tillsammans med Erik Asklund Stockholms litterära Akademi med säte på Mosebacke. Både Riddarfjärden och Mosebacke räddades. När Vindelälven hotades, skrev Taube 1967 ett förtvivlat telegram till statsminister Tage Erlander, vilket publicerades i tidningen Expressen. Taube hotade på fullt allvar med att fly från Sverige för att aldrig återkomma om älven förstördes; "... Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död och det är inte i vredesmod men i djupaste sorg över att Sverige som jag älskat och besjungit och som ännu i min ungdom var en uppenbarelse av kristallklara floder kristallklara brusande vattenfall kristallklara sjöar och kristallklara kusthav ...". Älven räddades så småningom.