Nelson

Nelson.

Under 1960-talet började den internationella opinionen vända sig mot Sydafrika, och största delen av de afrikanska och asiatiska nationerna krävde att Sydafrika skulle införa majoritetsstyre. Inom Brittiska Samväldet höjdes röster på att Sydafrika skulle avstängas och isoleras från omvärlden. Även många västerländska länder började nu protestera mot Sydafrikas politik. Sydafrika svarade med att apartheid tillhörde landets interna angelägenheter. I Sydafrika, som då var under brittiskt styre (Sydafrikanska Unionen), höjdes röster för bildandet av en republik. Den 5 oktober 1960 röstade ungefär 52% av de vita sydafrikanerna ja till att bilda en republik. Den klart största delen av afrikanderna röstade ja, medan engelsmännen till en majoritet röstade nej. På röstelistorna infogades även röster från det av Sydafrika ockuperade Sydvästafrika (numera Namibia), de flesta afrikander, och röståldern hade inför omröstningen sänkts från 21 till 18 år på initiativ av premiärminister Verwoerd. Båda åtgärderna var klart politiska. Nationalistpartiet som var ett republikanskt parti, ansåg att en republik var den enda vägen att gå, för att bevara Sydafrika vitt och för att bevara apartheid. Många afrikander välkomnade detta som en ren brytning med landets koloniala historia. 

Även ett visst antal engelsmän ansåg att en republik vore det bästa för Sydafrikas självständighet, även om en majoritet ville behålla banden med den brittiska kronan. Nationalisterna beslöt som en kompromiss att lova utse generalguvernör Charles Robberts Swart till förste statspresident och inte rubba den dåvarande representationen. Premiärministern behöll den exekutiva makten, även om majoriteten av afrikanderna ville ha en förenad stats- och regeringschef med titeln president efter amerikansk förebild. Det ansågs emellertid att detta skulle skada stödet från de brittiska väljarna för mycket, men genomdrevs i den nya konstitutionen 1984 genom en folkomröstning sedan stödet för NP successivt ökat, trots de tilltagande oroligheterna och den internationella isoleringen. I valet 1979 fick NP sitt bästa resultat någonsin med nästan 79,4 % av rösterna. Den 31 maj 1961 utropades Republiken Sydafrika och Sydafrika drog sig ur samväldet. Denna status återupprättades 1994, även om Sydafrika förblev en republik. Sharpevillemassakern 1960 gjorde att världen fick upp ögonen för apartheid och börja fördöma den. Det innebar också att de svarta började göra uppror mot systemet. 

I takt med att avkoloniseringen fortskred började flera av Sydafrikas gamla allierade i västvärlden (däribland USA, Storbritannien och Australien) överge regimen och Sydafrika blev alltmer isolerat. Samtidigt började världssamfundet införa allt större ekonomiska sanktioner mot landet och ANC utnyttjade detta till att trappa upp kampen mot regimen vilket ledde till att oroligheterna ökade i landet. År 1976 blev Moçambique och Angola slutligen självständiga från Portugal och år 1980 avgick den vita minoritetsregimen i dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), som varit apartheidregimens viktigaste allierade i Afrika. Sydafrikas isolering var nu komplett. Det vita Sydafrika ändrades under 1980-talet, samhället krävde större reformer för att man skulle kunna klara av att hantera landets industri och ekonomi. Värderingarna och attityderna bland vita hade även förändrats och många började förstå verkligheten i deras eget land. De inre förhållandena i Sydafrika kom att bli mindre stabila: sydafrikanska trupper stred främst i Namibia och landets svarta majoritet gjorde gång på gång uppror mot regeringen, varje gång med större och mer förödande kraft än den föregående. 

När P.W. Botha år 1984 blev president i Sydafrika utlovade han reformer och liberaliseringar inom apartheidsystemet, men klargjorde tidigt att lika rättigheter mellan vita och svarta inte var aktuellt och att det rådande systemet skulle bestå. I Bothas reformer fick de färgade och indierna rösträtt, medan svarta istället fick rösta i sina hemländer. Man skapade ett eget parlament för vita, färgade och indier. Men i praktiken var det vita parlamentet fortfarande det som hade den politiska makten. Presidenten fick en större och viktigare makt inom politiken. När det snart stod klart att Bothas reformer bara gjorde situationen värre började hans regim istället göra allt för att bevara apartheid och den vita minoritetens dominans. Pressfriheten försvann och olika medborgerliga rättigheter togs bort. Regeringen använde sig av olika säkerhetslagar för att tysta ner den växande oppositionen i Sydafrika. Som följd av de kraftiga sanktionerna mot landet, försämrades ekonomin för att slutligen stagnera totalt. 

Nu började även allt fler vita sydafrikaner kräva nya och större reformer för att rädda landet. Våldsamheterna och oron spred sig i hela landet och de svarta bostadsområderna bevakades av militären. Sydafrika höll på att närma sig ett totalt kaos och inbördeskrig. Regeringen styrde och censurerade nyheterna som sändes och tystade ner oppositionsledare. Polisen och militären slog till hårt mot svarta townships och försökte även lokalisera antiapartheidgrupper. Tortyr och misshandel blev allt vanligare i fängelserna. En känd oppositionsledare som blev tystad och torterad i fängelse var Steve Biko. När olika utländska företag och investerare lämnade landet på grund av den instabila situationen, tvingades staten till slut att förhandla med svarta ledare. 1986 tvingades Botha till slut börja ge med sig och kallade apartheidpolitiken för ett "gammalmodigt" system och erkände att det fanns problem med bantustans och Nationalisternas politik. Men de interna problem blev allt värre. Arbetslösheten ökade och industrin hamnade i ett oroligt läge. Största delen av landets affärsmän krävde förhandlingar och större ansträngning för att hitta en lösning på problemet. Regeringen avskaffade många av apartheidlagarna, men avskaffade inte själva apartheid.