Mandela

Mandela.

Kaninen Ida och Katten Jam var på sommarstället. De satt på den västra verandan och skådade ut över fjorden. Ida var upprörd. Hur länge tänker Tom sova, undrade hon. Han låg i lilla huset. Där låg också Agnes och barnen. Ida och Jam hade också sina sovplatser där. Det stora huset var tomt. Berit och hennes familj hade inte kommit ut ännu. Det var tidig morgon. Solen kikade upp över den stora ön i öster. Den började värma något. Några tidiga båtar strävade norrut. En segelbåt slörade söderut. Det var svag nordligt vind. Ida var hungrig och sugen på frukost. Hennes skål var tom. Jam hade lite kattmat kvar. Han tänkte på mjölk. Vildkaninen hade visat sig uppe vid pumpen på berget. Oxelhäcken skiftade i gult till vinrött. Busken med gammaldags rosor bar ännu underbara rosa blommor. Vindskyddsträden mot väster nådde nu över planket som Tom snickrat. Björnbären frodades intill gärdesgården. Rabarberna växte och fick stora blad, och tjocka stjälkar. I sänkan ute mot berget frodades hallonen. Buskar och träd utanför tomten hade vuxit upp, och tog nu en del av utsikten. Det var dags att göra någonting åt det. Vildkaninen skuttade ned i trädgården. Den satte sig på gräsmattan, och tittade på Ida, och Jam. Den är kanske hungrig? Jam tänkte på Sydafrika. Nelson Mandela, som är en av vår tids mest välkända symboler för mänskliga rättigheter, är en man vars hängivna kamp för sitt folks rättigheter inspirerar människorättsförkämpar över hela världen. 

Nelson Mandela, som var son till en stamhövding, föddes i Transkei i Sydafrika, och utbildade sig på egen hand till en juridisk universitetsexamen. UUU Han gick 1944 med i den Afrikanska nationalkongressen (ANC – African National Congress) och arbetade aktivt för att det regerande nationalpartiets apartheidpolitik skulle avskaffas. När Nelson Mandela åtalades för sina handlingar tillkännagav han: ”Jag har kämpat mot vitt styre, och jag har kämpat mot svart styre. Jag har troget hållit fast vid idealet för ett demokratiskt och fritt samhälle där alla personer lever tillsammans i harmoni och har lika möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att få leva för och uppnå. Men om det skulle visa sig nödvändigt, så är jag beredd att dö för detta ideal.” Nelson Mandela dömdes till livstids fängelse, men vägrade att kompromissa med sin politiska ståndpunkt för att bli frigiven, och blev en mäktig symbol för den växande rörelsen mot apartheid. När han till slut frigavs i februari 1990 intensifierade han kampen mot förtrycket för att uppnå de mål han och andra hade föresatt sig att uppnå nästan fyrtio år tidigare. Nelson Mandela installerades i maj 1994 som Sydafrikas första svarta president, en befattning han innehade till 1999. Han ledde övergången från minoritetsstyre och apartheid och vann internationell respekt för att han förespråkat försoning nationellt såväl som internationellt. 

En internationell hyllning till hans liv där man uttryckte förnyat engagemang för hans mål om frihet och jämlikhet ägde rum på hans nittioårsdag. ”Om man talar till en människa på ett språk hon förstår, når man hennes huvud. Om man talar till henne på hennes språk, når man hennes hjärta.” – Nelson Mandela. Rasismen och segregationen var införd i det närmaste överallt i Sydafrika. För nationalisterna var skolan mycket viktig; särskilt de afrikaanstalande barnen förmedlades en heroiserad form av den egna historien. Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, medan de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter, som till exempel att styra ett eget land. Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket. Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt, eftersom apartheid sågs som ett sätt att bevara den "västerländska" livsstilen i Sydafrika. Segregationen ledde till att många vita sydafrikaner endast var förtrogna med sina egna områden och arbeten. Många hade aldrig sett ett område som var avsett för de svarta och många vita var därför omedvetna om de svartas levnadsförhållanden, eller låtsades att så var fallet.  

En del vita, speciellt afrikander, motiverade apartheid och rassegregationen med att det var Guds vilja. Apartheid var i grund och botten gjord för att afrikandernas kultur och språk - afrikaans - skulle kunna regera för evigt i Sydafrika. De olika motsättningarna mellan afrikander och engelsmännen i landet minskade med åren och regeringens politik blev öppnare för engelsmännen. Engelsmännen skulle fortsätta samarbeta med afrikanderna, och leva och arbeta i Sydafrika som vita medborgare, men med grunden att afrikanderna skulle vara den dominerande parten av de vita. Redan i valet 1953, det första i regeringsställning, fick Nationalistpartiet (bildat av HNP och AP 1951) en egen majoritet som det därefter behöll efter den liberala oppositionens splittring. I valet 1989, det sista under apartheid, erhöll nationalisterna 48,19 % av rösterna medan det officiella oppositionspartiet, Konserwatiewe Party fick 31,5 %. KP motsatte sig helt förhandlingar med oppositionen trots det krisartade läge landet befann sig i och ansåg att systemet måste bevaras till varje pris. Mycket intressant, tyckte Tom!