Lennon

Lennon.

Han föddes den nionde oktober 1940 i Liverpool. 40 år senare, den åttonde december 1980, sköts han ihjäl utanför sin bostad i New York. John Winston Lennon hann på fyra decennier bli en av världens mest inflytelserika musiker någonsin. Tillsammans med Paul McCartney komponerade Lennon tiotals pop- och rockklassiker som än i dag spelas i radion världen över. Lennon och McCartney blev en av de mest framgångsrika låtskrivarduor någonsin och de cementerade The Beatles position som en av de viktigaste rockgrupper någonsin. Lennon, McCartney, George Harrison och Ringo Starr revolutionerade populärmusiken. Deras inflytande syns fortfarande i pop- och rocklåtar som spelas i allt från populära radiokanaler till bortglömda sunkiga klubbar. The Beatles hade ursprungligen fem medlemmar. Lennon, McCartney, Harrison, Stuart Sutcliffe och Pete Best gjorde sig först kända i de sunkiga klubbarna i deras hemstad Liverpool och i Hamburg i Tyskland under en period på cirka tre år. Sutcliffe lämnade gruppen 1961 och Best ersattes med Starr ett år senare. The Beatles sköt till stjärnorna i Storbritannien med deras första singel "Love me do" i slutet av 1962. Under det följande året spred sig framgången och gruppen blev världskänd.  

De uppträdde flitigt fram till 1966 och drog sig sedan tillbaka från estraden för att koncentrera sig på att endast komponera ny musik. Lennon lämnade The Beatles i september 1969 och gruppen föll i bitar. Efter det började Lennon fokusera på sin solokarriär. Han släppte skivorna "John Lennon/Plastic Ono Band" och "Imagine". År 1975 tog han en paus från musikindustrin för att tillbringa mera tid med sin familj. Fem år senare släppte han skivan "Double Fantasy". Tre veckor efter att albumet släpptes mördades han. Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon, dömdes till livstid i fängelse efter att han sköt Lennon i ryggen utanför Lennons hem i New York. Chapman, i dag 55 år gammal, sitter fortfarande bakom lås och bom. Tidigare i år förkastade amerikanska myndigheter Chapmans ansökan om att bli villkorligt frigiven. Chapman kan ansöka om att bli villkorligt frigiven igen om två år. Lennon var till sin natur en rebell och han blev en kontroversiell person till följd av sin politiska aktivism. Lennon hade flyttat till New York 1971 och kritiserade friskt USA:s krig i Vietnam. Flera av hans låtar blev antikrigsaktivisternas hymner samtidigt som de amerikanska myndigheterna försökte deportera honom.  

Hans soloalbum har sålt miljontals exemplar också efter hans död. Flera av hans sololåtar lever också vidare, som till exempel "Give peace a chance" och i synnerhet "Imagine". Jag har svårt att förstå att "Imagine" fortfarande är en låt som sjungs. Men det är den, även om vi aldrig trodde det. Vi tänkte att vi ska skriva en aktivistsång och att den här sången kommer att förändra världen följande dag. Så gick det inte, men låten spelas fortfarande och det är fint, sade Lennons änka Yoko Ono i oktober då det hade gått 70 år sedan Lennon föddes. Det har gått fyra decennier sedan The Beatles splittrades, men deras musik fortsätter att vara populär. I fjol släpptes The Beatles alla album på nytt samtidigt som videospelet "The Beatles: Rock Band" kom ut på marknaden och en helt ny generation fick uppleva The Beatles på ett helt nytt sätt. John Lennons arv lever och mår bra.

Nelson

Nelson.

Under 1960-talet började den internationella opinionen vända sig mot Sydafrika, och största delen av de afrikanska och asiatiska nationerna krävde att Sydafrika skulle införa majoritetsstyre. Inom Brittiska Samväldet höjdes röster på att Sydafrika skulle avstängas och isoleras från omvärlden. Även många västerländska länder började nu protestera mot Sydafrikas politik. Sydafrika svarade med att apartheid tillhörde landets interna angelägenheter. I Sydafrika, som då var under brittiskt styre (Sydafrikanska Unionen), höjdes röster för bildandet av en republik. Den 5 oktober 1960 röstade ungefär 52% av de vita sydafrikanerna ja till att bilda en republik. Den klart största delen av afrikanderna röstade ja, medan engelsmännen till en majoritet röstade nej. På röstelistorna infogades även röster från det av Sydafrika ockuperade Sydvästafrika (numera Namibia), de flesta afrikander, och röståldern hade inför omröstningen sänkts från 21 till 18 år på initiativ av premiärminister Verwoerd. Båda åtgärderna var klart politiska. Nationalistpartiet som var ett republikanskt parti, ansåg att en republik var den enda vägen att gå, för att bevara Sydafrika vitt och för att bevara apartheid. Många afrikander välkomnade detta som en ren brytning med landets koloniala historia. 

Även ett visst antal engelsmän ansåg att en republik vore det bästa för Sydafrikas självständighet, även om en majoritet ville behålla banden med den brittiska kronan. Nationalisterna beslöt som en kompromiss att lova utse generalguvernör Charles Robberts Swart till förste statspresident och inte rubba den dåvarande representationen. Premiärministern behöll den exekutiva makten, även om majoriteten av afrikanderna ville ha en förenad stats- och regeringschef med titeln president efter amerikansk förebild. Det ansågs emellertid att detta skulle skada stödet från de brittiska väljarna för mycket, men genomdrevs i den nya konstitutionen 1984 genom en folkomröstning sedan stödet för NP successivt ökat, trots de tilltagande oroligheterna och den internationella isoleringen. I valet 1979 fick NP sitt bästa resultat någonsin med nästan 79,4 % av rösterna. Den 31 maj 1961 utropades Republiken Sydafrika och Sydafrika drog sig ur samväldet. Denna status återupprättades 1994, även om Sydafrika förblev en republik. Sharpevillemassakern 1960 gjorde att världen fick upp ögonen för apartheid och börja fördöma den. Det innebar också att de svarta började göra uppror mot systemet. 

I takt med att avkoloniseringen fortskred började flera av Sydafrikas gamla allierade i västvärlden (däribland USA, Storbritannien och Australien) överge regimen och Sydafrika blev alltmer isolerat. Samtidigt började världssamfundet införa allt större ekonomiska sanktioner mot landet och ANC utnyttjade detta till att trappa upp kampen mot regimen vilket ledde till att oroligheterna ökade i landet. År 1976 blev Moçambique och Angola slutligen självständiga från Portugal och år 1980 avgick den vita minoritetsregimen i dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), som varit apartheidregimens viktigaste allierade i Afrika. Sydafrikas isolering var nu komplett. Det vita Sydafrika ändrades under 1980-talet, samhället krävde större reformer för att man skulle kunna klara av att hantera landets industri och ekonomi. Värderingarna och attityderna bland vita hade även förändrats och många började förstå verkligheten i deras eget land. De inre förhållandena i Sydafrika kom att bli mindre stabila: sydafrikanska trupper stred främst i Namibia och landets svarta majoritet gjorde gång på gång uppror mot regeringen, varje gång med större och mer förödande kraft än den föregående. 

När P.W. Botha år 1984 blev president i Sydafrika utlovade han reformer och liberaliseringar inom apartheidsystemet, men klargjorde tidigt att lika rättigheter mellan vita och svarta inte var aktuellt och att det rådande systemet skulle bestå. I Bothas reformer fick de färgade och indierna rösträtt, medan svarta istället fick rösta i sina hemländer. Man skapade ett eget parlament för vita, färgade och indier. Men i praktiken var det vita parlamentet fortfarande det som hade den politiska makten. Presidenten fick en större och viktigare makt inom politiken. När det snart stod klart att Bothas reformer bara gjorde situationen värre började hans regim istället göra allt för att bevara apartheid och den vita minoritetens dominans. Pressfriheten försvann och olika medborgerliga rättigheter togs bort. Regeringen använde sig av olika säkerhetslagar för att tysta ner den växande oppositionen i Sydafrika. Som följd av de kraftiga sanktionerna mot landet, försämrades ekonomin för att slutligen stagnera totalt. 

Nu började även allt fler vita sydafrikaner kräva nya och större reformer för att rädda landet. Våldsamheterna och oron spred sig i hela landet och de svarta bostadsområderna bevakades av militären. Sydafrika höll på att närma sig ett totalt kaos och inbördeskrig. Regeringen styrde och censurerade nyheterna som sändes och tystade ner oppositionsledare. Polisen och militären slog till hårt mot svarta townships och försökte även lokalisera antiapartheidgrupper. Tortyr och misshandel blev allt vanligare i fängelserna. En känd oppositionsledare som blev tystad och torterad i fängelse var Steve Biko. När olika utländska företag och investerare lämnade landet på grund av den instabila situationen, tvingades staten till slut att förhandla med svarta ledare. 1986 tvingades Botha till slut börja ge med sig och kallade apartheidpolitiken för ett "gammalmodigt" system och erkände att det fanns problem med bantustans och Nationalisternas politik. Men de interna problem blev allt värre. Arbetslösheten ökade och industrin hamnade i ett oroligt läge. Största delen av landets affärsmän krävde förhandlingar och större ansträngning för att hitta en lösning på problemet. Regeringen avskaffade många av apartheidlagarna, men avskaffade inte själva apartheid.

Mandela

Mandela.

Kaninen Ida och Katten Jam var på sommarstället. De satt på den västra verandan och skådade ut över fjorden. Ida var upprörd. Hur länge tänker Tom sova, undrade hon. Han låg i lilla huset. Där låg också Agnes och barnen. Ida och Jam hade också sina sovplatser där. Det stora huset var tomt. Berit och hennes familj hade inte kommit ut ännu. Det var tidig morgon. Solen kikade upp över den stora ön i öster. Den började värma något. Några tidiga båtar strävade norrut. En segelbåt slörade söderut. Det var svag nordligt vind. Ida var hungrig och sugen på frukost. Hennes skål var tom. Jam hade lite kattmat kvar. Han tänkte på mjölk. Vildkaninen hade visat sig uppe vid pumpen på berget. Oxelhäcken skiftade i gult till vinrött. Busken med gammaldags rosor bar ännu underbara rosa blommor. Vindskyddsträden mot väster nådde nu över planket som Tom snickrat. Björnbären frodades intill gärdesgården. Rabarberna växte och fick stora blad, och tjocka stjälkar. I sänkan ute mot berget frodades hallonen. Buskar och träd utanför tomten hade vuxit upp, och tog nu en del av utsikten. Det var dags att göra någonting åt det. Vildkaninen skuttade ned i trädgården. Den satte sig på gräsmattan, och tittade på Ida, och Jam. Den är kanske hungrig? Jam tänkte på Sydafrika. Nelson Mandela, som är en av vår tids mest välkända symboler för mänskliga rättigheter, är en man vars hängivna kamp för sitt folks rättigheter inspirerar människorättsförkämpar över hela världen. 

Nelson Mandela, som var son till en stamhövding, föddes i Transkei i Sydafrika, och utbildade sig på egen hand till en juridisk universitetsexamen. UUU Han gick 1944 med i den Afrikanska nationalkongressen (ANC – African National Congress) och arbetade aktivt för att det regerande nationalpartiets apartheidpolitik skulle avskaffas. När Nelson Mandela åtalades för sina handlingar tillkännagav han: ”Jag har kämpat mot vitt styre, och jag har kämpat mot svart styre. Jag har troget hållit fast vid idealet för ett demokratiskt och fritt samhälle där alla personer lever tillsammans i harmoni och har lika möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att få leva för och uppnå. Men om det skulle visa sig nödvändigt, så är jag beredd att dö för detta ideal.” Nelson Mandela dömdes till livstids fängelse, men vägrade att kompromissa med sin politiska ståndpunkt för att bli frigiven, och blev en mäktig symbol för den växande rörelsen mot apartheid. När han till slut frigavs i februari 1990 intensifierade han kampen mot förtrycket för att uppnå de mål han och andra hade föresatt sig att uppnå nästan fyrtio år tidigare. Nelson Mandela installerades i maj 1994 som Sydafrikas första svarta president, en befattning han innehade till 1999. Han ledde övergången från minoritetsstyre och apartheid och vann internationell respekt för att han förespråkat försoning nationellt såväl som internationellt. 

En internationell hyllning till hans liv där man uttryckte förnyat engagemang för hans mål om frihet och jämlikhet ägde rum på hans nittioårsdag. ”Om man talar till en människa på ett språk hon förstår, når man hennes huvud. Om man talar till henne på hennes språk, når man hennes hjärta.” – Nelson Mandela. Rasismen och segregationen var införd i det närmaste överallt i Sydafrika. För nationalisterna var skolan mycket viktig; särskilt de afrikaanstalande barnen förmedlades en heroiserad form av den egna historien. Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, medan de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter, som till exempel att styra ett eget land. Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket. Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt, eftersom apartheid sågs som ett sätt att bevara den "västerländska" livsstilen i Sydafrika. Segregationen ledde till att många vita sydafrikaner endast var förtrogna med sina egna områden och arbeten. Många hade aldrig sett ett område som var avsett för de svarta och många vita var därför omedvetna om de svartas levnadsförhållanden, eller låtsades att så var fallet.  

En del vita, speciellt afrikander, motiverade apartheid och rassegregationen med att det var Guds vilja. Apartheid var i grund och botten gjord för att afrikandernas kultur och språk - afrikaans - skulle kunna regera för evigt i Sydafrika. De olika motsättningarna mellan afrikander och engelsmännen i landet minskade med åren och regeringens politik blev öppnare för engelsmännen. Engelsmännen skulle fortsätta samarbeta med afrikanderna, och leva och arbeta i Sydafrika som vita medborgare, men med grunden att afrikanderna skulle vara den dominerande parten av de vita. Redan i valet 1953, det första i regeringsställning, fick Nationalistpartiet (bildat av HNP och AP 1951) en egen majoritet som det därefter behöll efter den liberala oppositionens splittring. I valet 1989, det sista under apartheid, erhöll nationalisterna 48,19 % av rösterna medan det officiella oppositionspartiet, Konserwatiewe Party fick 31,5 %. KP motsatte sig helt förhandlingar med oppositionen trots det krisartade läge landet befann sig i och ansåg att systemet måste bevaras till varje pris. Mycket intressant, tyckte Tom!

Apartheid

Apartheid.

Katten Jam och Kaninen Ida var på sommarstället. Tom var vaken. Det var tidig morgon. Han tänkte gå in i duschrummet. Han tog av jeansen, och tröjan. Han tog av klockan, och sockarna. Tidigare hade han läderband till klockan. De gick sönder fort. Han köpte ett armband i metall. Det var dyrare, men höll så mycket bättre. Duschvattnet var kallt. Han spolade en lång stund. Det blev varmt till slut. Han vätte hela kroppen först. Sedan tog han schampo i håret, och på kroppen. Han sköljde av. Först händerna. Sedan håret, och resten av kroppen. Det var en vetenskap att torka sig bra. Han började uppifrån, och gick sedan nedåt. Det hördes ett ”blupp”, från datorn. Någon ville alltså chatta. Han klädde på sig. Nya sockar och underkläder först. Jeansshorts och tröja. Han tog på träningsskor, med kardborreband. Han gick ut på altanen, till Ida och Jam. De blev glada, och kramades. Solen stod lågt över ön på andra sidan fjorden. En segelbåt flöt sakta norrut. En motorbåt tuffade söderut. Agnes och barnen sov i lilla huset. Dörren stod på glänt. Det var svårt att se. Plommonträdet skymde. Ida och Jam ville äta frukost. Tom gick in i huset igen. Det ”bluppade”, från datorn igen. Han öppnade kylskåpet, och rotade runt. Han hittade Idas mat, och sin banan. Ingen kattmat fanns där. Jam tänkte på Sydafrika. 

Åren mellan Boerkriget och 1948 ansåg många afrikander att engelsmännen i landet dominerade och diskriminerade afrikanderna. Många afrikander ogillade starkt engelsmännen, Storbritannien, det brittiska herraväldets tidigare internering och mord på tiotusentals afrikaner sågs som ett led i utvecklingen för ett brittiskt minoritetsstyre över afrikanderna, som utgjorde ungefär 60 procent av den vita befolkningen. Mot regerande United Party (UP) och dess ledare Jan Smuts stod en afrikandkoalition bestående av Nationalistpartiet (NP) och det mindre Afrikaanerpartiet, som utkämpade valrörelsen på ett program för apartheid, de olika rasernas "separata utveckling". Färgade män som uppfyllde vissa kriterier hade haft rösträtt sedan 1800-talets slut, medan landets svarta majoritet och samtliga icke-vita kvinnor saknade rösträtt. Nationalisternas valplattform präglades av afrikandnationalism och det starkaste stödet kom därför från afrikaanstalande vita, som enade gav partiet 70 mandat och en starkare ställning än det styrande United Party. Tillsammans fick afrikandkoalitionen en majoritet om 79 av de 153 platserna i parlamentets underhus. På papperet erhöll afrikandkoalitionen 140 000 röster färre än den sittande UP-regeringen som ett resultat av majoritetsvalsystemet med enmansvalkretsar där valkretsarna på landsbygden generellt hade färre invånare. Smuts själv förlorade sin parlamentsplats och endast i en valkrets kunde UP vinna ett nytt mandat, under blivande partiordföranden De Villiers Graaff. 

Efter att afrikandkoalitionen bildat regering med Malan som premiärminister presenterade Nationalistpartiet en lagstiftning grundad på officiell diskriminering av landets samtliga icke-vita. Färgade skulle oberoende av inkomst och utbildning successivt överföras till separata vallistor, vilkas representanter i parlamentet avskaffades 1968. Genom Nationalistpartiets maktövertagande övergick trehundra års diskriminering de facto, att ersättas med ett system byggt på diskriminering de jure. Apartheid skulle garantera de vita befolkningsgrupperna, och därmed afrikanderna, fortsatt styre och överhöghet i samhället. Genom att de afrikaanstalande grupperna utgjorde en majoritet av den vita valmannakåren räckte detta för att befästa den samhällsutveckling som Malan utlovat. Mycket intressant, tyckte Tom. Ida mixtrade med mobilen.  Hon tog på lurarna, och lyssnade på musik. Det var George Harrison. ”Still My Guitar Gently Weeps”. Tom lutade sig tillbaks. Han såg ut över trädgården. Gräset var långt. Det behövde klippas. Samtidigt var det fint med alla ängsblommor. Styvmorsvioler blandades med gullmora, och rödklöver. Oxelhäcken var klädsam i höstfärger. Den skiftade från gult till mörkrött. Upp efter berget täckte rosa ljung marken. Tom flöt bort i tankar. Han hade fått ett mail från en nära vän. Det gjorde honom fundersam. Mer än vanligt till och med. Han tänkte på när han gjort i ordning duschrummet. Avloppet blev det stora problemet. 

Det fungerade inte. Han kröp under huset. Första källarrummet, han kom till var fyllt med grejer. Där var fuktigt. Sakerna mådde inte bra av det. Han kom in till det stora rummet där röret krökte sig. Där fanns bara spindlar. Stora som möss. Vakna! Det var Jam som ruskade i Tom. Jag vill bada, sade han. Tom vaknade. Vill du också bada, frågade han Ida? Det ville hon. Han gick in och hämtade ryggsäcken. Han packade ned badgrejer, och lunchmat. De lämnade verandan, och gick nedåt tomten. Först till gropen. Den gammaldags rosenbusken blommade yppigt. Vindskyddsträden växte i höjden. Körsbärsträdet var stort och vackert. Äppelträdet skyddade mot nordlig vind. Björnbären samsades med hallon, och slånbär. Rabarberna var stora. Stammarna tjocka. Ida skuttade före. Hon kom fram till gärdesgårdarna, som Tom anlagt. Hos grannen till norr var det tomt som vanligt. Jam såg nöjd ut. De lämnade tomten. De kom ut på berget, och såg träd och buskar, som borde tagas ned, för utsiktens skull. Jag älskar er, slutade Tom.

Mickael

Mickael.

Michael Jackson är en av världens mest kända artister. Nämn hans namn och alla vet vem det är frågan om. Han började som barnstjärna i Jackson 5 och som soloartist blev Jackson megastor med albumet "Thriller", som är världens mest sålda. Popartistens album "Invincible" släpptes i oktober 2002. Michael Jackson föddes den 29 augusti 1958 i Gary, Indiana. Han har nio syskon. Under hans pappas ledning, bildades succébandet The Jackson 5. Medlemmar i bandet var Michael (som var fem år när de startade barngruppen) samt hans bröder Jermaine, Jackie, Tito och Marl- on, som alla var äldre än honom själv. Deras pappa drillade sönerna stenhårt år efter år. Han ville nämligen att hans barn skulle bli stora stjärnor. Till slut blev de också det. Men man kan fråga sig till vilket pris. Joseph Jackson berövade dem deras barndom och han höll sig med en mycket hård, stundom brutal, disciplin. Men det gick hursomhelst bra för the Jackson 5. De började med att ställa upp i olika lokala talangtävlingar och fick snart kontrakt med Motown. Gruppens fyra första singlar: "I want you back", "ABC", "The love you save" och "I'll be there" blev Billboard-ettor. Under sjuttiotalet skrev och framförde barngruppen ett flertal minnesvärda topp10-låtar. År 1975 skrev de kontrakt med Epic Records som The Jacksons. Jermaine hade nu ersatts av Randy. Nu tog också Michaels solokarriär fart. 

Det var hans skivbolag som gärna såg att stjärnan spelade in eget material, eftersom de var säkra på att han var en artist på uppgåtgående. 1972 gavs hans första solosingel ut. Den hette "Got to be there". Fler singlar följde. Bland annat "Rockin Robin" och "Ben" samt ett soloalbum för skivbolaget Motown. Parallellt med denna karriär fortsatte han att fronta bandet. I slutet av sjuttiotalet var popsångaren också med i filmen "The Wiz" (1978) med Diana Ross. Det var nu inget speciellt med den filmen. Men den gjorde att Michael Jackson i kontakt med producenten Quincy Jones. Det var en bekantskap som komma att bli mycket viktig för hans karriär. 1979 började Michael och Quincy att spela in det minnesvärda albumet "Off The Wall"(1979). Sedan följde ytterligare två album där de samarbetade: "Thriller" (1982) och "Bad" (1987). Genom albumet "Off the Wall" (1979), blev barnstjärnan en vuxen megastjärna. Dansplattan bjöd på hitlåtar som till exempel "Don't Stop 'Til You Get Enough" och "Rock With You". Skivan såldes i 16 miljoner exemplar (då bäst säljande albumet i CBS historia!). Framgången visste nu inga gränser för Michael Jackson. Men bättre skulle det bli. 1982 kom hans album "Thriller" ut, hans mest kända och sålda, ett album som han knappast kan överträffa själv. albumet har sålts i 51 miljoner exemplar och belönats med flera Grammys. 

I 37 veckor låg albumet etta på Billboardlistan! Med hjälp av musikvideor, där Michael har varit en stor pionjär, blev genomslagskraften ännu större. Musiken i kombination med popartistens dansnummer och scennärvaro var oslagbar. Michael Jackson var vid den här tiden en enmansnöjesindustri av kolossalformat. Han blev också den första svarta artist som spelades på MTV och därigenom öppnades dörren för många andra begåvade svarta musiker. 1985 skrev Michael Jackson & Lionel Richie låten "We are the world" som sjöngs av Harry Belafonte och andra svarta musiker i en uppmärksammad välgörenhetskonsert till förmån för svältande i Afrika. Den belönades med fyra grammisar (1986). Höjdpunkten i Jacksons karriär nåddes här: världsstjärnan spelade i en division helt för sig själv under denna tid. Michael Jacksons album "Bad" (1987) och "Dangerous" (1991) toppade Billboardlistan. Men videon till singeln "Black and White" innehöll en del scener som gjorde folk betänksamma. Även hans utseende förändrades under denna tid, beroende på att att han gjorde ansiktslyftningar. Det började gå rykten om storstjärnans udda vanor, att han var bisarr (sov i ett syretält och höll sig med modelldockor) samt hade börjat umgås med barn. Det ryktades också att han var bög. 

En negativ bild av artisten började uppmålas i massmedia och Michael började kallas för freak, en stämpel som det sedan dess varit svårt för världsstjärnan att få bort. Men artisten sålde fortfarande mycket skivor. "Bad" har sålts i 25 miljoner exemplar och "Dangerous" i 27 miljoner exemplar (ungefärliga siffror). Folk kunde ha synpunkter på personen Michael Jackson. Men Jacksons framgång som artist var fortfarande odiskutabel. I början av 90-talet skrev Michael Jackson ett skivkontrakt med Sony Music. Det gav honom hela 890 miljoner dollar. År 1993 gav Michael Jackson sin första intervju, något som han tidigare vägrat göra. Artisten ställde upp i Oprah Winfreys talkshow (den mest sedda Oprah-intervjun!). Jackson ville med detta bemöta de rykten som florerade om honom i massmedia (syrgastält, hans vita hy) och ge sin egen syn på saken. I slutet av 1993 blev superstjärnan anklagad för att ha antastat det trettonåriga barnet Jordy Chandler. Den anklagelsen är nog ogrundad, för han bryr sig verkligen om barn och deras välgång - inte minst beroende på den svåra uppväxt han själv fått. Det civilrättsliga målet mot Jackson lades senare ned. Men händelsen var förödande för Michaels rykte som redan var solkat. Artistens image var skadad. Folk betraktade honom nu med skepsis och äcklades till med av honom. Och det fick följder. Han förlorade till exempel sitt kontrakt med Pepsi som han haft sedan 80-talet. Han ställde också in planerade turnéer. 

Annat har det också pratats om. Bland annat hans plastikoperationer som dess värre har vanställt artistens ansikte. Michael Jackson blev i allt högre grad en ifrågasatt person som folk hade bestämda åsikter om. Under 1994 gifte sig Michael Jackson med Lisa Marie Presley (Elvis dotter). Många ansåg att detta var ett sätt att reparera hans skadade rykte. De var dock bara tillsammans i arton månader. 1995 kom artistens album "HIStory" ut. Samlingsplattan sålde visserligen bra (17 miljoner exemplar). Men inte så bra som vissa andra album Jimmy Jam & Terry Lewis, hitmakaren Dallas Austin, David Foster och R. Kelly. I november 1996 var det dags för giftermål igen. Den här gången med Deborah Rowe - en assistent till en dermatolog (hudläkare) som Michael besökte. Paret gifte sig i Australien när Deborah redan var gravid. Deras förstfödda barn döptes till Prince Michael Junior (1997). Parets andra barn kom nästföljande år och döptes till Paris Michael Katherine. Ännu ett album följde - "Blood on the Dance Floor". Plattan bjuder på remixer med också en del nytt låtmaterial. Michael Jackson är den ende artist som varit framgångsrik i hela världen under trettio år. Han är den mest sålda artisten någonsin och den mest prisbelönta. Något som över 200 miljoner sålda album och tretton listettor som soloartist vittnar om. Sen får man heller inte glömma bort att Jackson är den stjärna som skänkt mest pengar till välgörande ändamål i världen. Världsstjärnans album - som han till stor del skriver själv - har varit omvälvande och nyskapande och har betytt mycket för popmusikens utveckling. Än har vi inte sett det sista av denne store artist. Albumet "Invincible" släpptes den 29 oktober internationellt och den 30 oktober i USA genom Epic Records. Första singel ut blev "You Rock My World". I september 2002 gav Michael Jackson en jubileumskonsert i New York. Sångaren firade 30 år som artist med en återförening med bröderna i Jackson 5 samt en rad världsstjärnor. 

Elvis

Elvis.

Elvis Aaron Presley föddes 8 januari 1935 i Tupelo, Mississippi, USA. Han föddes 35 minuter efter sin dödfödda tvillingbror Jesse Garon Presley Fader; Vernon Elvis Presley (10 april 1916 – 26 juni 1979), mor; Gladys Love Presley (25 april 1912 – 14 aug 1958). Han var för övrigt avlägset besläktade med de amerikanska presidenterna Abraham Lincoln och Jimmy Carter. Elvis växte upp som enda barnet och stod mycket nära med båda föräldrarna. Han hade dock ett ovanligt starkt band till sin mamma. Elvis och Priscilla fick en dotter, Lisa Marie Presley som föddes år 1968. Lisa Marie gifte sig senare med Michael Jackson och därefter med Elvis favorit skådespelare Nicholas Cage. Elvis hade en liten krets av vänner, anställda och affärspartners, som delvis levde på hans rikedom men de hade också några användbara funktioner med att arbeta som livvakter, researrangörer, bilinköpare osv. Som en del bidrog till att skaffa kvinnor, droger och liknande. Medlemmarna i Memphis Maffia bar ringar med inskriptionen ”TCB”, som stod för ”Taking Care of Business”. Elvis slutade sina dagar som mycket överviktig och led av flera hälsoproblem som grönstarr, högt blodtryck, leverskador och tarmproblem. Elvis dog 16 augusti 1977 Dödsorsaken är okänd men tros ha en relation med sitt allmänt dåliga hälsotillstånd eller de många droger och mediciner han tog. 

Elvis begravdes bredvid sin mor 18 augusti 1977 i Graceland. Omkring 80 000 personer kom för hans begravning. Under de år efter hans död så var det surr och rykten om huruvida Elvis fejkat sin död eller inte eftersom många fans säger sig ha sett honom efter hans död. Omkring 600 000 människor besöker varje år Elvis ”hem” i Graceland. Elvis är ihågkommen idag av många som ”Kungen av Rock n ‘Roll”. Elvis köpte sin första gitarr vid 11 års ålder. Han ville egentligen ha ett gevär men hans mor övertygade honom om att en gitarr var bättre. År 1947 så erbjöd en lokal radiostation 12-årige Elvis skulle få sjunga live i pauserna men den unge Elvis var för blyg och tackade nej. Första gången Elvis spelade in en låt var det till hans mor. Han betalade $ 4 till Sun Studio för att ha inkluderat två låtar; ”My Happiness” och ”That’s When Your Heartaches Begin”. År 1954 gjorde Elvis sin första audition till en gospelkör som heter Songfellows, där han nekades. Samma år spelade en lokal DJ Elvis version av låten ”That’s All Right”. Han spelade låten så mycket som 14 gånger men han hade svårt att övertyga sin publik om att Elvis var vit. Elvis genombrott kom med låten ”Heartbreak Hotel” som släpptes 1956 Inspirationen till låten kom från en artikel i tidningen om ett självmord i samhället. 

I ett av Elvis Presleys tidiga framträdanden på tv år 1956, frågade värden (Milton Berle) honom att låna utan sin gitarr. Elvis vickande höfter orsakade förargelse i hela USA och inom några dagar att han fick smeknamnet ”Elvis bäckenet”. Elvis Presley hade bara fem konserter utanför USA – och de alla ägde rum på en tre dagars turné i Kanada. Många tror att anledningen till att Elvis aldrig dök utomlands igen var pga. hans manager – Colonel Tom Parker – som var en illegal invandrare från Holland som skulle utvisas från USA där han ansökte om ett amerikanskt pass. Manager Colonel Tom Parker var känd för att ha ett öga för talanger och snabba pengar; innan han började arbeta med Elvis så enligt uppgifter så gjorde han sitt uppehälle genom att färg sparvar gula för att sälja dem som kanariefåglar. Elvis kunde lika gärna ändra sina texter spontant för skojs skull. 

Ett exempel var i Las Vegas 1969, där han ändrade texten ”Do you gaze at your doorstep and picture me there?” till att ”Do you look at your bald head and wish you had hair?” (Översatt: ”Titta på din tröskel och föreställa dig att jag var där? ”till” Titta på ditt skalliga huvud och önska att du hade hår?”). 1956 inledde Elvis sin filmkarriär med en västern; ”Love Me Tender”. I sin andra film ”Loving You” var hans föräldrar i publiken. Efter moderns död 1957 så kollade han aldrig mer på filmen ”Loving You”. Elvis var inblandad i hela 31 filmer under hans livstid. 1957 kallades Elvis in i armén, där han var tvungen att leva med en månadslön på 78 $. Under sin tvååriga vistelse så kunde han inte få tillgång till 400 000 dollar som hans musikkarriär hade genererat. 1959, när Elvis som en 24 år gammal och var i Tyskland träffade han sin blivande fru; den 14-åriga Priscilla Beaulieu. De gifte sig åtta år senare. Elvis Presleys popularitet började sjunka på 1960-talet eftersom Beatles, Rolling Stones och andra band dök upp. Han tog revansch men med rimlig framgång sin karriär 1968 med en TV-show som – något ironiskt – handlade om att ingen kände igen honom på gatan längre.

Bruce

Bruce.

Bruce Frederick Joseph Springsteen, även kallad The Boss, född den 23 september 1949 i Long Branch i New Jersey, är en amerikansk rockmusiker, sångare, gitarrist och låtskrivare. Springsteen har gett ut 25 album som sålts i över 120 miljoner exemplar, och de flesta har blivit kritikerrosade med ett par undantag i början av 1990-talet. Han har under sina turnéer för det mesta spelat tillsammans med bandet E Street Band men han har även turnerat ensam och med andra musiker. Springsteen har i sina låttexter tagit pulsen på det amerikanska samhället och visat på dess svagheter, där de utsatta människor som hamnat på baksidan av den amerikanska drömmen sällan kan ta sig ur sitt elände. En del låtar handlar även om hans egen uppväxt i New Jersey och om brusten kärlek. Låtarna har en stor variation mellan glada rocklåtar och vemodiga och nedstämda ballader. Bland hans utmärkelser finns en Oscar (1993), Polarpriset (1997) och en plats i Rock and Roll Hall of Fame (1999). Bruce Springsteen föddes på Monmouth Memorial Hospital i Long Branch i New Jersey och växte upp i Freehold i en amerikansk arbetarklassfamilj tillsammans med fadern Douglas, modern Adele Zirilli och systrarna Virginia och Pamela. Fadern arbetade som bussförare och modern som sekreterare. 

Springsteen blev uppfostrad som katolik. Springsteen gifte sig den 13 maj 1985 med fotomodellen och skådespelerskan Julianne Phillips och skilde sig 1989. Den 8 juni 1991 gifte han om sig med Patti Scialfa, en av medlemmarna i E Street Band, efter att de varit tillsammans i tre år. Tillsammans med Patti Scialfa har han barnen Evan James (son, född 25 juli 1990), Jessica Rae (dotter, född 30 december 1991) och Sam Ryan (son, född 5 januari 1994). Jessica är en hästhoppare som är med i världsrankingen, och som representerat USA i sporten. Springsteen fick sina tidiga musikaliska influenser från psykedelisk rock och Motown, bland annat från Sam and Dave. Efter high school flyttade Springsteen till New York för att försöka slå igenom med folkmusik. När inte det lyckades återvände han till Asbury Park i New Jersey, där han spelade med The Castiles (1965–1968), The Earth (1968–1969), Steel Mill (1969–1971) och Dr Zoom And The Sonic Boom (1971). Och när han blev inkallad till att tjänstgöra i Vietnamkriget ska han tagit avstånd från detta genom att antyda psykiska problem. 

Hans pappa hade svårt att acceptera detta och det tog flera år att förlåta sin son för att inte göra sin plikt för landet. 1971 bildade han The Bruce Springsteen Band som han spelade med till 1972, och 1974 bildades Bruce Springsteen & The E Street Band. 1973 gav Springsteen ut två album, Greetings From Asbury Park, N.J. och The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle. Skivorna blev kritikerrosade och The Wild, The Innocent... utsågs till "Årets bästa album" av musiktidningen Rolling Stone. Efter en konsert den 9 maj 1974 i Boston i Massachusetts, fällde The Real Paper-krönikören Jon Landau det klassiska uttalandet Jag såg rockens framtid och dess namn är Bruce Springsteen. Trots att de två första skivorna blev kritikerrosade sålde de inte i någon större omfattning. I januari 1975 gav sig bandet ut på turné och två månader senare gick de in i studion för att spela in albumet Born to Run. Springsteen fick problem redan med den första låten de spelade in, "Thunder Road", så han kallade in Jon Landau som fick ge synpunkter på låten. Springsteen tog till sig synpunkterna och Jon Landau var sedan med och producerade hela skivan. Ett långt samarbete med Jon Landau hade därmed inletts och Landau blev slutligen Springsteens manager och skivproducent.  

Born to Run blev Bruce Springsteens stora genombrott. Den 27 oktober 1975 hamnade han på Time Magazines och Newsweeks förstasidor. Samarbetet mellan Springsteens och Landau sågs dock inte med blida ögon av hans dåvarande manager Mike Appel på skivbolaget CBS. Appel hävdade att han ägde rättigheterna till Bruce Springsteens låtar. Under den tvist som följde fick inte Springsteen spela in skivor. Istället turnerade han i princip oavbrutet i två år. När det väl löste sig gick han in i studion igen och påbörjade arbetet med ett nytt album. 1978 släpptes albumet Darkness on the Edge of Town. Albumet var mörkare än Born to Run och Bruce Springsteen sjöng om familjeförhållanden och orättvisor. Hans politiska och livsfilosofiska åsikter speglas i de flesta av låttexterna och många fans anser att detta är Springsteens genom tiderna bästa album. Låtar som "Badlands" och "The Promised Land" är två av de mest spelade låtarna på hans konserter de följande decennierna. Den efterföljande turnén begränsade sig till USA och Kanada. Bruce blev känd för sina energiska konserter och drog fulla hus var han än spelade.

Dylan

Dylan.

Bob Dylan framstår idag som ett av den populära musikhistoriens viktigaste centrum. Hans verk har blivit förebilder för otaliga andra musikartister och hans person har, genom rollskiftningar och onåbar integritet, omvandlats till myt. Bob Dylans främsta signalement hos många är som mager figur i mörka kläder, svarta solglasögon och tjockt, burrigt hår. De som har lyssnat sig genom hela katalogen och sett fotografier av Bob Dylan från olika perioder av hans karriär har oftast ett bredare spektrum att utgå från. Vilken den enhetliga bilden slutligen blir är en annan sak, högst osäker. Bob Dylan: gåta för några, uppenbarelse för andra. Den unge Bob Dylan är en upptäckare som värjer sig mot upprepning, inte alls konstigt snarare en naturlag hos en ung artist som sökt sig från inlandets kyla till huvudstadens heta puls. Och den äldre Bob Dylan som gör det motsatta: reser tillbaka i tiden efter den verkliga dåtidens musik. Men alltjämt en upptäckare, denna gång efter det bortglömda. Från det bohemiska Greenwich Village till ett eget radioprogram: Theme time Radio Hour. Många har velat precisera Dylans framfart och utveckling med vägledning av politiska tendenser och rörelser. I backspegeln blir det dock allt tydligare: vill man placera Dylan är det främst genom musiken. Allt annat vore märkligt emedan vi talar om en ytterst självständig artist. I begynnelsen av musikkarriären var Dylan inte främst någon låtskrivare utan samlade intryck i form av skivor han kom över med artister som Woody Guthrie, Hank Williams, Bukka White och blir sedan en uttolkare. 

En gitarr och ett munspel var hans redskap och trots sin ringa ålder fastnade han för klagande melodier med bluesen som ryggrad: "Man of Constant Sorrow", "It’s Hard To Be Blind". Det kunde också handla om det romantiska äventyret förenat med vigörens trassliga tillvaro där även bilden av vagabonden tonar fram i låtar som "Ramblin Round" och "Railroad Bill". Robert Allen Zimmerman växte upp på den gudsförgätna platsen Hibbing där kylslagna vinterdagar och ett inrutat liv tidigt fick honom att drömma sig bort. Blues- och countrymusik tog sig in i honom från radions sändningar och gjorde outplånliga intryck. Han skulle forma egna band under skoltiden med namn som The Shadow Blasters och The Golden Chords, vilka spelade rock & roll i samma anda som Gene Vincent. Den musikaliska utvecklingen skulle ta fart under åren i Minneapolis där han gick på universitetet. Han ägnade sig dock mindre åt akademiska studier än fördjupning i musiken och en viss mängd festande. Född med fel föräldrar och med fel namn, enligt honom själv, framstod han som rotlös och bytte också namn: Bob Dylan började han kalla sig själv under denna tid. I Minneapolis var han inte mer än en någorlunda ansedd artist och då han reste till New York för att ta nästa steg var det inte många som trodde han skulle kunna överleva som enbart musiker. 

Bob Dylan anlände till New York en kylig vinterdag och sökte sig till Greenwich Village. Den första tiden var svår, han hade inget namn och på de scener han i förstone fick tillträde var arvodena ringa. Men hans utveckling visade på något unikt och snart började folk få upp ögonen för en artist utrustad med ett eget uttryck. Och när skivproducenten John Hammond upptäckte Bob Dylan var det kanske bara något oundvikligt som skedde. Den första skivan, självbetitlad, kom 1962 och bestod överlag av traditionella folksånger. Men Dylans första egenkomponerade låt, ”Song To Woody”, fanns med. Denna skiva gavs positivt bemötande, men fick inga uppropstecken efter sig. Det var med den andra skivan The Freewheelin’ Bob Dylan året därpå som uppmärksamheten tog sin början. Den här gången samlades enbart egna kompositioner och några blev omedelbara klassiker: ”Blowin’ In the Wind”, ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” är kanske de mest framträdande. Materialet på The Freewheelin’ Bob Dylan var inte bara Dylans egna låtar utan var förankrade i samtiden på ett helt annat sätt än vad gällt innehållet på första albumet. Texterna på några av låtarna kunde inordnas under protest songs (även att Dylan själv sade sig föredra benämningen topical songs), där apokalyptiska föraningar kunde sköjas i utsikten av krig. Nästa album (The Times They Are A-Changin) hade en ännu starkare fokusering på det politiska och innehöll många så kallade finger pointing songs. 

Vid denna tid ansåg Dylan Saken vara viktigare än musiken. Ungdomen framställdes som samhällets framtid. Att Dylan hyste en misstro för de äldre – eller låt säga vuxna – märks också tydligt i ett tal då han tog emot ett pris (Tom Paine Award), där han jovialiskt häver ut sig att han ogillar att se så många flitskalliga män framför sig. Joe Strummers "Never trust anyone over 30" ekar bekant. Dylans låtskrivande skulle utvecklas mot det individuella och abstrakta vilket tydligt märktes i "Chimes of Freedom" och ”My Back Pages” från nästkommande album Another Side of Bob Dylan (1964). Han utgick inte längre från dagsaktuella händelser i samma utsträckning utan valde andra vägar där framför allt den symbolistiska poeten Arthur Rimbaud var en viktig inspirationskälla. Efter sina fyra första album, och i synnerhet tack vare de tre sista, var Dylan omtalad och en stor artist för många. Han var, om inte alltid så självbenägen sådan, en frontgestalt för folksångsscenen. Den kommande tiden skulle dock splittra detta förbund, Dylan själv hittade nya vägar i musiken som förde honom bort från de slags låtar han tidigare gjort. 

Många i den trogna publiken uppfattade detta som ett svek och att Dylan började bli kommersiell. ”Om man vet precis vad man skall göra, varför då göra det?” frågade sig Pablo Picasso och Dylan var inte den som rättade sig inte efter av omgivningen. Eftertiden har på ett helt annat sätt haft förståelse och begeistring inför Bob Dylans val. Att man i efterhand har lättare att acceptera förändringar är förvisso i hög grad sociopsykologisk förankrat, säkert minst lika mycket som tecken på entusiasm inför Dylans utveckling. Sett i ett annat perspektiv har också modernismen passerat och segrat vid 1900-talets slut och sett genom denna lins har nysökandet hos artisten blivit att betrakta som ytterligare förtjänst hos ett konstnärskap. Detta är en övergångsperiod hos Dylan som är frekvent diskuterad, men för den som inte vet exakt vad denna ”övergång” gäller är det framför allt två saker: 1) den akustiska gitarren byttes mot en elektrisk, 2) texterna frångick ofta ett politiskt medvetande till att bli mer individuella. 

Det märkliga är dock att låttexternas förändring (Another Side of Bob Dylan) inte alls förargade publiken i alls den utsträckning som den elektriska stöten i musiken senare gjorde. Det var Dylans framträdande på den årliga Newport Folk Festival sommaren 1965 som gav publiken den verkliga chocken. Det var inte bara den smärre detaljen att spela med elektrisk förstärkning utan sättet han gjorde det på och platsen han befann sig på. När Bob Dylan och det kompande bandet Paul Butterfield Blues Band dök upp på den scen som varit tillägnad genuin folkmusik och tryckte på startknappen genomförde dem ett öronbedövande rock 'n' roll-ingrepp på en publik som levde i en tid utan erfarenheter från punk och hårdrock. Bob Dylan hade bytt stad, bytt namn och delvis bytt publik. Men ingen kan påstå att det var av brist på självständighet. Att förbli densamma behöver inte betyda högre självständighet än att då och då byta riktning. ”Jag är den jag alltid varit. En annan”, beskriver den danske poeten Michael Strunge det både sanna och motsägelsefulla.

Taube

Taube.

När Evert Taube föddes, som fjärde barnet i en skara som blev tretton syskon, var familjen bosatt på ön Vinga utanför Göteborgs hamninlopp. Föräldrarna Carl Gunnar Taube (1853-1945) från Bygdeå i Västerbottens län och Julia Sofia Jacobsdotter (1862-1947) från Strömstad, gifte sig 1884 i Kungshamn. Fadern var sjökapten och fyrmästare på Vinga fyr 1889-1905, och moderns båda bröder var fyrmästare, den ene på Ursholmen utanför Koster, den andre på Hållö. I syskonskaran ingick systrarna Märta Taube-Ivarsson och Karin Parrow. Farfadern var Otto Reinhold Taube (1816-1892), tullförvaltare samt styrelseledamot i Evangeliska missionsföreningen i Göteborg 1868–1872, och hans fru Fredrika Kjellerstedt kom från Skellefteå. Farfaderns föräldrar var majoren Arvid Joachim Taube och Jeanette Mesterson från Skottland. Evert Taube föddes klockan fem på morgonen i ett hus vid foten av berget Otterhällan i Göteborg, med adress Stora Badhusgatan 7/Bryggaregatan, det så kallade Keillerska huset (rivet 1969), där hans farfar hade sitt hem. Han konstaterades först vara dödfödd och lades därför undan på ett bord, men när doktor Silfverskiöld kom för att skriva dödsattesten upptäckte han att det fanns liv i den lilla kroppen. Sin första sjöresa gjorde Evert Taube till Vinga - bara sju dagar gammal - med bogserbåten Arthur från Röda Bolaget, under skeppare Gustafssons befäl. 

Taube har beskrivit sin barndom som mycket lycklig, präglad av fiske, sjöfart och historier om främmande länder och livet till sjöss. På Vinga fanns då fyra andra familjer och öns tio barn hade egen skola, där Taube gick till sitt trettonde skolår. Men hans undervisning skedde inte bara i den lilla lotsskolan på Vinga, utan också i hög grad i hemmet genom fadern, vilken hade ett stort intresse för både litteratur och språk. Taube beskriver sin rörande känsla för skolan: ""Långt före denna tid, när jag var endast fyra år gammal, höll skolan till i en liten lotsstuga som låg nära hamnen på östra sidan av ön. De två små rummen i stugan hade väggfasta kojer som i skansarna på fartyg. Där var fyra kojer i vart rum, två och två över varandra. I västra kammarns fönster kunde man se lanterninen på Vinga fyr (över den bergknalt där numera överlotsens stora hus ligger) och i östra kammarns fönster såg man Hättan, det vackra skäret i hamninloppet...". Att uppväxten på Vinga präglat Taube starkt, märks bland annat i ett brev han skriver till vännen Gunnar Bohman i Stockholm, då han strax före jul 1917 besöker Vinga och har sitt logi i den gamla lotsbarnskolans lokal. Han är 28 år gammal, har rest runt i världen och har många gånger levt under dramatiska och knappa förhållanden. 

Ändå avslutar han brevet med: "Jag gick till fyren. Vägen var hvit af rimfrost. Men jag skulle ändå inte gått fel - utan rimfrosten. Hvad allting är obetydligt mot det ta. Att gå den gamla vägen öfver bergen till fyren, under strålarna från linsapparaten skrider denna dag runt, runt i samma tempo som då jag föddes en natt för 28 år sen. Det är stjärnklart och hafvet glimmar hvart jag ser. I sydväst blinkar röda och gröna lanternor. Där är sillfiskare. Sillen går i år sydvart. Norrut syns inga lanternor men Pater Noster blänker med jämna mellanrum och Inholmarna lyser hvita. Jag undra huru länge jag varit borta från allt detta men minns blott att jag varit på bal hos madame Tramcourt. "Signe och jag kom försent" säger jag. Jag skrattar åt min barnslighet och hör hur sprött mitt skratt låter härute. Efteråt är det som om jag nyss skulle sagt något för 20 år sedan." Familjen var mycket musikintresserad och enligt Taube spelade man och sjöng bland annat Gluntarne och Bellmans visor i föräldrahemmet. Läsåret 1904–1905 bodde Taube hos sin farbror Axel Taube i Malmö, där han gick i Borgarskolan på Gamla Väster. De bodde i Villa Axeltorp på Fridhemsvägen 19. Hans betyg var medelmåttiga, och bästa ämnena (AB+) var välskrivning, sång och svenska. 

Sämst var matematiken med B minus. Under malmövistelsen fick där bland annat teckningslektioner av sin kusin Mathias, som var en etablerad konstnär och utbildad på Akademien i Köpenhamn. Taube avreste till Göteborg den 8 maj 1905. Evert Taubes far befordrades till överlots och personalchef vid Kungliga Lotskontoret 1905 och familjen flyttade till Kustens varv i Göteborg. Planerna var att Evert Taube skulle börja i läroverk, men eftersom han inte klarade provet i matematik, gick han i lära hos teatermålaren Jens Christian Andrésen på Stora Teatern i Göteborg. Han tog även kvällslektioner på Konsthögskolan Valand i Göteborg. I april 1906 flyttade familjen Taube in disponentbostaden vid Kustens varv i Majorna i Göteborg, det senare Taubehuset. Samma år rymde Evert Taube till Stockholm för att bli konstnär. Väl i Stockholm, tillbringade han sin första natt på en bänk på Klara kyrkogård, precis bredvid Carl Michael Bellmans grav. Vid graven föll han på knä och bad, medan tårarna strömmade: — Gode Gud, förlåt mig här vid Bellmans grav! "och inom honom sjöng det," skriver han: Trädet med stilla sus oss i sitt skydd förklarar, gömd i sitt gröna hus sommarfågeln svarar. Några steg från kyrkogården låg Hotell Bellman, där han tog in och telegraferade hem. 

Hans planer var att komma in på Konstakademien för att studera måleri. Livet i Stockholm kom att präglas av bohemeri. Tidvis bodde han hos sin kusin, konstnären och skådespelaren Mathias Taube, men emellanåt tvingades han övernatta utomhus då kontanter saknades. Han fick några teckningar publicerade i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och knöt nyttiga kontakter med etablerade konstnärer. Slutligen beviljades han även inträde i Konstakademien. Evert Taubes far oroade sig över sin sons bohemiska liv i Stockholm. År 1907 tog han tåget upp och träffade då sin son i ett tämligen eländigt skick. Evert Taube ställdes inför ett ultimatum av sin far: Antingen skulle han börja i en internatskola, eller också måste han gå till sjöss. Evert Taube valde det sistnämnda och mönstrade på som eldare på s/s Australic hemmahörande i Göteborg. Han seglade bland annat på Sydafrika, Ceylon och Röda havet, innan han 1909 återvände till Sverige. Under dessa år till sjöss samlade han många erfarenheter, som han senare skulle komma att använda som stoff i sina visor och annan diktning. År 1910 arbetade sig Taube över till Argentina genom att ta hyra på den engelska hjulångaren Princess of Wales som sålts av Great Eastern Railway till Mihanovich y Compañia i Buenos Aires, dit fartyget skulle föras. Han kom att tillbringa fem år i Sydamerika. 

Där hade han en mängd olika arbeten, bland annat som förman vid kanalbyggen, adjutant hos den argentinske presidenten och gaucho (spanska för "cowboy"). Förutom engelska, som han kunde sedan tidigare, lärde han sig tala spanska och italienska, och att spela gitarr. Han återvände till Sverige år 1915 till följd av första världskrigets utbrott. Efter första världskriget fick Evert Taube erbjudande om att resa till Australien och skriva en reseskildring för Bonniers förlag. England vägrade dock författare och publicister visum, och Taube fick lämna tillbaka förskottet han fått samt reste till Stockholm istället. Åter i Stockholm gjorde han sin värnplikt i Flottan åren 1916-17 och inledde därpå sin karriär som författare, konstnär och visdiktare. Han fick bland annat en visa publicerad i Albert Engströms tidskrift Söndags-Nisse. Den 1 februari 1918 debuterade han på Smögens godtemplareloge med egna och andras visor. Taube berättar i boken Berättelser under ett fikonträd om sin tveksamhet till att börja som trubadur: "Jag minns att jag som tribunartist tog farväl av någonting inom mig själv. Jag hade aldrig velat sälja min naturliga glädje och som betald vissångare kände jag mig prostituerad." Samma år publicerades hans första bok, novellsamlingen Inte precis om kvinnorna. Efter att i januari 1919 ha gjort succé på Cabaret Läderlappen som spelades på Hotell Gillet i Stockholm, och då han enligt egen uppgift tog lutan från trubaduren Gunnar Bohman och sjöng visan Karl-Alfred och Ellinor, insjuknade Evert Taube i spanska sjukan och lades in på sjukhus. 

Under våren skrev han vissamlingen Sju sjömansvisor och Byssan lull. Till Hotell Continental i Stockholm - och en enkel inspelningsstudio - kom Evert Taube i januari 1921. Han gjorde denna vinterdag sina fyra första grammofonskivor, och "Karl Alfred", "Fritiof Andersson" och "Resan till Spanien" var de tre första han spelade in för Concert Record Grammophone. På skivetiketten stod det ""Sång till luta av cabaretsångare Evert Taube". Taube gjorde elva inspelningar för His Master's Voice redan samma år, och gaget uppgick till 750 kronor om året. Taube skriver i december 1921 till sin mor om sina intäkter: "Grammofonbolaget His Masters Voice betalar mig nu årligen 750 kronor för rätten till mina visor, som korrespondent för Stockholms-Tidningen har jag en grundlön av 100 kronor i veckan och när jag uppträder har jag aldrig mer än hundra." Men redan på 1930-talet var Taube en av de högst betalda författarna i Sverige, och fick infört löpande serier av berättelser från Bohuslän och Göteborgstrakten på prosa och vers samt egna teckningar i både Svenska Dagbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med starkt stöd från redaktionerna. På Gyldene Freden 1924 bildade Evert Taube sällskapet Pax Aurea eller Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman (en gammal trumma från Svea garde utstrålade ett "gyllene sken" genom kalvskinnet). 

Det var i boken "Den Gyldene Fredens ballader" som sällskapet först figurerade. Evert och Astri Taube hade sin första gemensamma konstutställning i november 1925 i Göteborg, då Astri ställde ut ett antal skulpturer i marmor, brons och sten. Tidigt var Evert Taube under två år förlovad med Malin Engström, dotter till Albert Engström. På våren 1920 träffade Evert Taube Astri Bergman och hennes akademikamrat Lilly Åkerholm på Café à la Rotonde i Paris. Taube erbjöd kvinnorna att följa med honom till San Remo. Bergman och Taube blev då förälskade och förlovade sig efter ett par månader på trappan till domkyrkan i Florens. Hennes far konstgjutaren Herman Bergman blev mycket upprörd, kallade hem sin dotter och krävde att förlovningen skulle slås upp. Anledningen var att hon redan var förlovad samt att fadern inte ansåg att den bohemiske Evert Taube hade någon möjlighet att försörja en familj genom sitt diktande och målande. År 1924 kom Evert Taube att lära känna Astri Bergmans far bättre, och då Taube nu stadgat sig, givit ut flera böcker, vissamlingar och grammofonskivor, gav fadern sitt samtycke till att förlovningen återupptogs. De förlovade sig på nytt i oktober 1924, och gifte sig den 14 januari 1925 i Jakobs kyrka i Stockholm. Vigselförrättare var pastor August Lindh. Bröllopsresan gick av stapeln med s/s Najaden från Göteborg till Ligurien i Italien den 10 april 1925. 

Där bodde de i Villa Evelina, sommarbostad för kejsarinnan av Ryssland. Under bröllopsresan diktade Evert Taube nya ballader, pastoraler och dansvisor. Vid juletid samma år utgavs "Bröllopsballader och rosenrim". Paret fick fyra barn tillsammans: arkitekt Per-Evert Taube (1926–2009), Rosemarie (född/död 1928; hon dog i februari efter drygt två veckor på sjukhuset av lunginflammation), Ellinor (1930–1998) och Sven-Bertil (född 1934). Taube var även far till Kirsten Kruse (1920–1983), från en romans med danskan Ingeborg Østergaard (1886–1969). Evert Taube tillhörde adliga ätten Taube (nr. 734), yngre grenen. Ätten har sitt ursprung i Livland och Estland (möjligen Danmark) på 1300-talet. Taube led av en svår astma och hade dessutom lätt för att få både bronkit och lunginflammation. På sensommaren 1927 flyttade familjen från Linnégatan till Bellmansgatan i Stockholm. Under många år bodde familjen Taube på Grev Turegatan i Stockholm, men i mitten av 1960-talet bestämde Stockholm stad att huset skulle rivas. Familjen krävde att staden skulle hitta en lämplig ersättningsbostad, något man inte lyckades med. Änkan efter Evert Taubes konstnärskollega Kurt Jungstedt erbjöd då sin våning på Södermalmstorg 4 - som även Anders Zorn hade bott i - vilket paret accepterade och flyttade in år 1966. 

Per telegram 1928 uppmanade Evert Taube sin hustru Astri "Köp sjösalen", ett femton tunnland stort område med berg, ängar, sandstrand och skog. Namnet Sjösala fick det eftersom det såg ut som en sjösal. Egendomen låg mitt emot Astri Taubes föräldrars hus på Gammelboda i Värmdö skeppslag. År 1937 byggdes huset. Familjen Taube tillbringade här somrarna, på Hölö nära Fågelbrolandet, sydöst om Värmdö i Stockholms södra skärgård. År 1969 brändes Sjösala ned av den psykiskt sjuka Mona Wallén-Hjerpe. Taube var mycket fäst vid Sjösala och sa dagen efter branden att "Det känns som den största förlust jag någonsin gjort". Redan på 1920-talet engagerade sig Evert Taube för stockholmsmiljön under parollen ”än kan Bellmans Stockholm räddas”. 1955 ledde Evert Taube kampanjen för att rädda Riddarfjärden från att bli soptipp efter det att Sten Selander i en artikel berättat om att politikerna i Stadshuset planerade att börja tippa rivningsmassor från Klararivningarna i Riddarfjärden. Man planerade att med hjälp av två pråmar sänka rivningsmassor motsvarande 8% av Riddarfjärdens vattenvolym. Evert Taubes insats var betydande, och borgarrådet Helge Berglund fick retirera. År 1958 engagerade sig Taube mot det Kooperativa Förbundets planer på att riva Mosebacke – Södra teatern - och i dess ställe bygga ett kontorshus. Som en del av protesten instiftade Evert Taube tillsammans med Erik Asklund Stockholms litterära Akademi med säte på Mosebacke. Både Riddarfjärden och Mosebacke räddades. När Vindelälven hotades, skrev Taube 1967 ett förtvivlat telegram till statsminister Tage Erlander, vilket publicerades i tidningen Expressen. Taube hotade på fullt allvar med att fly från Sverige för att aldrig återkomma om älven förstördes; "... Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död och det är inte i vredesmod men i djupaste sorg över att Sverige som jag älskat och besjungit och som ännu i min ungdom var en uppenbarelse av kristallklara floder kristallklara brusande vattenfall kristallklara sjöar och kristallklara kusthav ...". Älven räddades så småningom.

Zlatan

Zlatan.

FBK Balkans 12-årspojkar låg under mot Vellinge med 4–0 efter en halvlek. 10-årige Zlatan Ibrahimovic byttes in, gjorde åtta mål, och säkerställde 8–5-segern för sitt Balkan. Kanske gavs fotbollsvärlden redan då en fingervisning om en framtida storstjärna. Tretton år gammal värvades Zlatan till Malmö FF. Säsongen 1999/00 debuterade han på riktigt i A-laget. Med tolv mål på 26 matcher bidrog han starkt till att laget lyckades ta sig tillbaka till Allsvenskan. Det var inte bara de svenska fansen som gladdes åt framgångarna. Även Ajax höll god koll på Zlatan i Superettan. För 85 miljoner kronor köpte den holländska klubben den svenska 19-åringen i juli 2001. Första säsongen på den internationella arenan blev inte riktigt som det svenska löftet tänkt sig. Flera matcher på bänken och bara sex mål framåt. Men läget förändrades. Under sin andra säsong i Ajax växte Zlatan in i rollen som stjärna. Målskyttet kom igång och 2004 blev han för andra gången holländsk mästare. VM 2002 var Zlatans första stora turnering i svenska landslaget. Han fick hoppa in i 1–1-matchen mot Argentina och höll sånär på att avgöra mot Senegal i åttondelsfinalen. Det stora genombrottet i landslaget kom emellertid under EM i Portugal 2004. Zlatan visade världsklass i premiären mot Bulgarien och klackade in ett mål mot Italien. Även om Sverige åkte ur EM snöpligt efter straffavgörandet mot Holland gjorde Zlatan en lysande insats. 

Adjektivet världsklass användes av mer än en för att beskriva hans spel. Hösten 2004 skrevs så det stora kontraktet i svensk fotbollshistoria. Zlatan värvades till Juventus för otroliga 175 miljoner kronor. 22-åringen kommenterade övergången med att ”Juventus är som att komma till toppen av världsfotbollen”. Premiären i Italien blev en succé för Zlatan. 16 mål på 35 matcher och lagets bäste målskytt. Dessutom italiensk mästare, utsedd till bästa utländska spelare i Italien 2005 och mottagare av Guldbollen samma år. Även under Zlatans andra säsong i Juventus har laget gjort en strålande säsong. Men för Zlatan har formen inte pekat lika spikrakt uppåt som tidigare. Istället har svensken kritiserats för sitt bristfälliga spel och länge gått genom måltorkans öken. Vilken forward som helst som spelar i division tre eller högre i Italien hade gjort fler mål än Zlatan om han spelat i Juventus, tyckte Glenn Strömberg. I landslagssammanhang har Zlatan blivit den kanske viktigaste spelaren för Sverige. Under VM-kvalet till Tyskland 2006 har han gjort åtta mål på åtta matcher. Viktigaste målet I VM-kvalet var utan tvekan avgörandet mot Ungern som definitivt tog Sverige till VM. Men VM 2006 blev en besvikelse för Juventus-spelaren som varken kom igång mål- eller spelmässigt. I augusti värvades han till sin drömklubb Inter. 

I september blev han hemskickad från landslagstruppen efter en sen olovlig utgång tillsammans med Christian Wilhelmsson och Olof Mellberg. I klubblaget fick han en rejäl nytändning och det blev till slut 15 mål och serieseger för hans Inter våren 2007. Till EM-kvalmatchen mot Nordirland var han tillbaks i landslaget, men någon succé blev det inte och förlust med 2-1. Zlatan var sedan inte tillräckligt frisk för att vara med i bortamatchen mot Danmark i juni men dagarna därefter gjorde han ett inhopp mot Island på Råsunda. Sommaren gick och spekulationer om eventuell flytt från Inter, men så blev det inte. Och det var en Zlatan full med spelglädje som imponerade i landslaget både mot USA och sedan mot Danmark på Råsunda i början av september. Trots starkt spel lyckades han inte göra mål. Senast Zlatan hade gjort mål i landslaget var i oktober 2005, mot Island i den sista VM-kvalmatchen. Under hösten och vintern visade Zlatan storform i Inter och låg bakom det mesta när laget ryckte åt sig en stor ledning i serie A och gick vidare i Champions league. Under våren 2008 har Zlatan fått problem med en knäskada och därför inte spelat särskilt mycket för Inter. han tvingades även tacka nej till landskamperna mot Turkiet och Brasilien. Mycket av rehabiliteringen skötte han hemma i Malmö. Men så i sista omgången av Serie A - när Inter såg ut att tappa guldet till Roma byttes han in i andra halvlek. 

Då stod det 0-0 borta mot Parma. 'När domaren blåste av matchen hade Zlatan gjort två mål och säkrat Inters tredje raka titel. I EM 2008 gick det till en början riktigt bra för Zlatan. Drömmål i segermatchen mot Grekland och kvitteringsmål mot Spanien, då Sverige förlorade efter spanskt mål på övertid. I matchen mot Spanien fick han gå av i halvtid efter känningar av sin knäskada och i förlusten mot Ryssland var han inte alls i samma slag som tidigare. Säsongen 2008/2009 skulle bli hans bästa i Italien. Skytteligavinnare på 25 mål och återigen ligaguld för Inter. Men i Champions league blev Manchester United  för svårt i åttondelsfinalen. I landslaget hade Zlatan återigen svårt att få in bollen. Först mot Malta i juni 2009 gjorde han mål igen för blågult. Sedan följde en sommar med spekulationer och i juli 2009 blev det klart att Zlatan skulle fortsätta sin karriär hos Champions league-mästarna Barcelona. Zlatan rivstartade i Barcelona och gjorde mål i de fyra första ligamatcherna, något som en nykomling aldrig tidigare gjort i den spanska ligan. Då hade han också hunnit med att avgöra mot Ungern i VM-kvalet, i sista sekunden. Men det blev inget VM och efter kvalet tog Zlatan en paus från landslaget. Skulle han någonsin återvända? Jodå. I juli 2010 kom beskedet från nya förbundskaptenen Erik Hamrén. Zlatan var sugen igen. 

Och han gjorde mål direkt i sin comeback i träningsmatchen mot Skottland i augusti. Efter den matchen började spekulationer komma - var skulle egentligen spela den kommande säsongen. Det visade sig att Barcelonas tränare Pep Guardiola och Zlatan inte var de bästa av vänner. Milan visade mest intresse och såg till att övergången blev verklighet. Under 2010 spelade Zlatan 29 matcher för Milan och gjorde 14 mål. I EM-kvalmatchen mot Finland i juni 2011 gjorde Zlatan sitt andra hattrick i landslagströjan, det första var mot Malta 2004. Säsongen 2011/12 anses av många vara den bästa Zlatan gjort hittills under sin karriär. Förvisso missade Milan scudetton och gick inte längre än till kvartsfinal i Champions league. Men på det individuella planet kunde en i stort sett skadefri Ibrahimovic vinna skytteligan i serie A på 28 mål. I landslaget hade han en många gånger tongivade roll - även om diskussionerna kring huruvida Sverige EGENTLIGEN spelar bättre med eller utan Zlatan fortsatte. Under EM 2012 gjorde Zlatan två mål, men Sverige var utslaget redan efter två av tre matcher i grupspelet. Från hösten 2012 tillhörde han franska PSG. Och med 27 mål bidrog han till att laget vann ligaguldet den säsongen. Landslagsvåren 2013 blev tung både för Zlatan och hela laget. Efter förlusten mot Österrike i juni såg det mörkt ut. Men VM-hoppet tändes efter bortaseger mot Irland då Zlatan passade fram till Anders Svenssons avgörande 2-1-mål. Sverige säkrade sedan play off-platsen bakom Tyskland efter 2-1 hemma mot Österrike. Stor matchhjälte blev förstås Zlatan. I play off-mötet hemma mot Portugal gjorde han två mål och matchen stod 2-1. Ett mål till och Sverige hade gått till VM. Men iställer gjorde Ronaldo två och Portugal gick till VM-slutspelet. Med klubblaget PSG blev det ny ligaseger. I Sveriges första match efter VM-sommaren 2014 gjorde Zlatan två mål mot Estland. Han slog därmed Sven Rydells 80 år gamla målrekord i landslaget. Zlatan har nu gjort 50.